Samtidigt som jag fick Tolv veckor med dig i min hand så fick jag även Sisko Savonlahtis bok I sommar blir det nog bättre. Jag tyckte att det vore spännande att jämföra lite svensk feelgood (Johanna Schreiber) med denna finska, lite vemodiga feelgoodroman. Boken är utgiven på Norstedts på svenska 2020. Titeln kändes dock som ett slag i ansiktet i dessa tider, men boken har ju noll och inget med corona att göra.
I Helsingfors bor en kvinna 30+ som äter chips och dipp och drömmer om den stora kärleken. I början av boken träffar hon en kille via Tinder och de är tillsammans ett tag, men det tar slut ganska fort. Hon kommer dock inte över honom i första taget. Hon hankar sig fram på lånade pengar och tänker tillbaka på tiden då hon var en ivrig och produktiv frilansjournalist.
Jag tyckte att boken var fullständigt deprimerande. Jag såg den inte som den lite vemodiga men ändå hoppfulla bok, som den marknadsförts som. Sisko Savonlahti skriver bra och det är ett bra flyt, men jag har oerhört svårt för sådana antihjältar som bokens jag-person. Hon är världsfrånvänd, infantil och totalt oförmögen att ta tag i sitt liv. Möjligen är det så i detta Tinder-samhälle, men jag vägrar att tro att det är vanligt att tjejer är sådär trånande och totalt verklighetsfrånvända.
Huvudpersonen i I sommar blir det nog bättre påminner lite om Eleanor Oliphant, men jag tyckte att den senare var lite mer ursäktad pga ett stort barndomstrauma i botten. Vilket trauma huvudpersonen i den här boken bär på, framkommer inte riktigt. Jag vill hela tiden skrika ”Men ta dig samman, människa!”, och känslan som dröjde sig kvar var en kvinna som Ester Nilsson. Och det är kanske positivt för flera andra av er.
Om jag ändå ska avsluta med något positivt så var det underbara stadsbeskrivningar från Helsingfors, en stad som jag tycker mycket om!
