När jag skulle välja en ny bok till tolvåriga sonen gjorde jag en sökning på Storytel och fann Lisa Bjärbos Inuti huvudet är jag kul. Vi körde utan att egentligen ha någon in om vad vi kunde förvänta oss. Det viktigaste för sonen är att det inte ska vara en massa kärlek och det verkade inte vara fokus i den här så det fick gå. Boken är utgiven på Rabén och Sjögren.
Liv är en blyg tjej som har flyttat från Stockholm till långt utanför Växjö. Hon kan inte förstå hur hennes pappa kunde släpa med henne dit, men hon känner att efter allt hennes pappa gjort för henne och framförallt avstått, kunde hon inte säga nej. Hennes mamma minns hon inte och det har bara varit hon och hennes pappa så länge hon kan minnas. Pappan är hennes allt, men hon irriterar sig på att han inte kan fatta att alla inte är lika sociala som honom.
Flytten till Växjö är fruktansvärd enligt Liv, men vi vuxna läsare förstår så småningom varför pappan drivit igenom flytten. Medan Liv kämpar för att få allt att fungera för pappans skull, brakar allt åt skogen. Men vid det laget har hon personer omkring sig som faktiskt bryr sig, även om Liv inte själv förstår det.
Inuti huvudet är jag kul var en mycket fin bok om att vara blyg, panikångest och hur det är att leva utan minnen av den ena av sina föräldrar. Jag och Hugo tyckte om boken, även om den kanske var för något äldre personer än honom. Den är markerad för åldersgruppen 12-15 och det är ett tema som absolut passar åldersgruppen, så ingen kritik mot det. Liv har klimatångest ovanpå allt annat och var politiskt medveten, vilket har svårt att relatera till. Sådant mognar ju olika tidigt hos olika barn.
För mig som vuxen, oberoende barnet jag läste boken för, var det en trevlig bok att läsa som hade en bra syfte och fick en fin upplösning. Boken är i Livs perspektiv, men när jag kunde ana pappan där bakom fick jag oerhörda sympatier för honom. En man som skulle göra precis vad som helst för sin dotter.
