Huggormsbett och helikopterfärd

I torsdags kväll blev Hugo biten av en huggorm. Huggormsbett på barn är dramatiskt. De måste komma till sjukhus fort. Till alla er som läser detta vill jag att ni ska tänka på att 1) ringa 112 direkt och 2) inte oroa er för döden 3) den svenska sjukvården är fantastisk.

Vi väntade besök av några kompisar till mig som var på tillfälligt besök på Landsort och som skulle titta in på en drink efter maten. Kvart i åtta gick Hugo ut på klipporna för att leta efter småkryp. Han ger ifrån sig ett avgrundsvrål och skriker ”en orm, en orm, en dum orm”. Min man vet vad som gäller i sådana lägen. Efter att ha konstaterat ormbett på barnet bad han mig ringa 112. En helikopter skickades för att hämta oss eftersom vi befann oss längst ut i Stockholms skärgård på en ö. Hugo sa att han trodde att det var en randig mask (men efteråt hävdar han att han aldrig sett några ränder).

En av vännerna som skulle titta förbi på drink tog lite bilder eftersom vi föräldrar inte var i stånd att tänka på sådant. Mycket roligt såhär i efterhand! De hjälpte oss att vinka på helikoptern, som körde flera varv innan den såg oss och vi satte Hugo på en av deras cyklar för att få ner honom till Kummelhålet där den tillslut stannade. En annan Landsortsbo som är sjuksyster hjälpte oss och agerade mycket lugnande. Hela ön stod och såg på när helikoptern lyfte kändes det som.

Det tog drygt en timma från det att jag ringde till det att helikoptern lyfte med mig och Hugo i. Pappan fick inte plats. Hugo var mycket glad och uppåt i helikoptern. Han fick en Bamse som minne och hans allra käraste vän – hunden Bobo – och Bamse interagerade och fick titta på utsikten. Han pratade oavbrutet hela resan, men jag hörde såklart inte så mycket. I helikoptern börjar allvaret komma ikapp mig och jag börjar oroa mig för att Hugo kan dö. Ingen talade om för mig då att de knappast skulle ske. Det enda jag kunde njuta av var inflygningen över Stockholm som såg ut som kulisser till Junibackens sagotåg.

Vi fick ligga i timmar på akuten på Astrid Lindgren, men där blir vi väl omhändertagna. Fadern, som dagen till ära inte hade någon telefon, meddelade först via Facebook och sedan via en granne att han var på väg. Han ringde från en pub i Nynäshamn (när jag ringde tillbaka dit och sökte min man trodde pubägaren att jag ville att maken skulle komma hem, men min man såg lyckligtvis till att berätta sanningen).

På Astrid Lindgren fick jag höra av en läkare som tittade mig djupt i ögonen att det absolut inte var någon som helt fara för Hugo. När en apparat började tjuta och jag blev livrädd sa hon till mig att det var fel på apparaten och att det absolut aldrig kommer att bli så dramatiskt. Det är då jag fattar att det inte är någon fara. Maken dök upp vid midnatt och vi blev lite senare förflyttade med taxi till Huddinge. Taxichauffören (taxi 020), som var allmänt otrevlig och svor över vägarbeten samt andra taxibolag, släppte av oss utanför huvudentrén och vi hade absolut ingen aning om vart vi skulle ta vägen, mer än ett avdelningsnummer.

Vi gick genom ett folktomt sjukhus bärandes på Hugo och diverse konstig packning mannen fick med sig. Vi hittade tillslut och fick ett rum. Ovan ser ni Hugo med sitt ormbett i fingret.

Vi blev väl bemötta av all personal, men vi fick inte så mycket information. Läkaren sa att vi kanske måste stanna till dagen efter men att hon ska se vad hon kan göra. Hon återkom aldrig utan en undersköterska sa att det redan var bestämt när vi frågare senare på eftermiddagen. Vi gav upp hoppet om att komma hem och uppsökte lekrummet med vår numer överaktiva son. Här får Bobo och Bamse turas om att åka rutschkana.

Jag fick inte med mig någon bok. Såklart inte. Jag har lite att läsa i telefonen men det är på engelska och det hade jag inte riktigt ro till. Och att läsa noveller från Qatar kändes inte heller rätt. Efter att ha handlat lite livsnödvändigheter på apoteket såg jag bibblan. Trots sin placering i Huddinge tillhör denna bibbla Stockholms Stadsbibliotek och jag kan lämna tillbaka böckerna var jag vill i Stockholm! Jag gick såklart in och tog mig en titt.

Jag hittade Maggie O’Farrells Sommaren utan regn! Jag tänkte läsa en annan bok av henne, men nu fanns denna så det fick bli så. Efter ett och ett halvt dygn är det inte mycket kvar. Eftersom Sommarlov med kulturkollo idag har hashtagen #läserjustnu så får detta lilla sidospår bli mitt bidrag.

Hugo tackade på kvällen ja till landstingets nattskjorta till min förvåning. Han förde sedan ett himla liv så att de andra patienterna på avdelningen inte kunde sova. Jag förklarade för läkaren att vi prompt måste hinna med ett pendeltåg morgonen efter 07.55. Jourläkaren gick med på att skriva ut oss då. Jag ville bara bort från sjukhuset där vi liksom bara var. Observation innebär ju inget mer än att vi just ska observeras och 24 timmar är visst en regel för huggormsbett på barn.

Vi hann med pendeln och kunde komma ut med morgonbåten så att vi var på Landsort halv elva. Såhär glad var Hugo för det! Han är fortfarande blå, men det gör inte ont längre. Vädret var inte var det var igår, men det var ändå så underbart att vara tillbaka igen. Hugo var inte ett dugg rädd för miljön utan gick glatt omkring och visade var ormen låg och berättade att han plockade upp den och kastade iväg den när den bet honom. Sedan lekte han med kompisar som är här ute i helgen och stupade i säng klockan sex.

Imorgon väntar nya äventyr, förhoppningsvis inte med helikopter.

Fakta om huggormsbett

• Alla som blir bitna av huggorm ska uppsöka läkare snarast.
• Alla som är under 15, är gravida eller inte fullt friska måste akut till sjukhus.
• Ingen i Sverige har dött av ett huggormsbett sedan 1994 medan flera hundra blir bitna varje år.
• Du ska under inga omständigheter suga ut giftet ur bettet. Den som kommer in akut får motgift om läkaren anser att det behövs.