Jag såg att Sara Herdenius, hon som blev känd när hon överlevde Estonia, har kommit ut med en bok om olyckan och dess efterspel, ”… det ser illa ut”. Synd att jag inte upptäckte det tidigare, för hon var tydligen på bokmässan. Jag har skrivit en del om Estonia och och Saras uppdiktade kärlekssaga med Kent Härstedt, som också överlevde. Boken är utgiven på Andreasson förlag.
”Det ser illa ut”, kom från kaptenen på Estonia som skickade ut mayday och det var det sista som hördes från fartyget. Sara Hedrenius skriver om sina erfarenheter från förlisningen och vad hon upplevde. Hon varvar sina iakttagelser med psykologiska diskussioner om minnen och vad man kan lita på. Hon skriver bland annat att minnet inte är en hårddisk. Det kan vara bra att ha med sig när man läser fortsättningen, då jag redan innan läsningen hörde kritik om att Saras uppgifter kanske inte stämmer. Hon säger inte att de gör det.
Det är en gedigen genom gång av upplevelser och inte minst av efterspelet. Bokens hela poäng är att visa på att haverikommissionen inte gjorde sitt jobb. Sara och andra överlevare hördes aldrig av kommissionen och deras vittnesmål var aldrig en del av underlaget för kommissionens rapport. Det kan man ju verkligen säga är anmärkningsvärt.
Mycket är konstigt kring Estonia och Sara skriver om det absurda i att inte bärga färjan och de omkomna man kunnat finna och hon har pratat med anhöriga till saknade. Det är riktigt starka berättelser från människor som inte har fått en kropp att begrava. Andra starka berättelser är de från ytbärgarna som berättar hur de upplevde räddningsinsatsen på Östersjön.
Jag har tidigare skrivit om kärlekshistorien Sara och Kent, alltså kärlekshistorien som den målades upp i media. Även om det absolut inte var någon tyngdpunkt på detta i boken, så finns det ett kapitel där Sara berättar om sin relation med Kent och vad han betytt för henne, men också att hon aldrig såg honom som en potentiell kärlekspartner. Det var fint att hon skrev att historien är så mycket mer än en kärlekshistoria och kanske till och med finare utan kärleken. (Vill påminna om detta med kärlek i verkligheten vs dikten.)
Jag tycker att du ska läsa Sara Hedrenius bok om du vill ha en bra bild över vad som händer på Estonia och efteråt. Det finns en stor besvikelse hos många över hur allt hanterades och att det inte finns någon förklaring på hur det kunde ske. Hur man man nästan 30 år senare inte veta varför Estonia sjönk? Bara frågan gör ju att konspirationsteorier flödar och det är kanske är det som gör mig mest förbannad. Tystnad och att inte utreda ordentligt gett plats åt konspirationsteorier. Och det finns det många av när det gäller Estonia.
Det jag undrar över är varför boken är utgiven på eget förlag. Det borde funnits något etablerat förlag som var villig att ge ut den. Eller är det för länge sedan och känns överspelat? Har svårt att tro det.
