Gästtext av John-Henri Holmberg: Introduktion till feministisk science fiction

John-Henri Holmberg är science fiction-fantast och skrivit mycket om feminism inom genren. Han är litteraturvetare och kan titulera sig författare, översättare, redaktör och bokförläggare. Han har gett ut en antologi sf-noveller på En bok för alla, När allt förändrades, där flera av texterna handlar om genusfrågor. Han ger ut tidskriften Nova science fiction där kvinnor inom sf uppmärksammades i ett temanummer om Alice B Sheldon. Nu är han aktuell med en bok i USA om svenska deckare A Darker Shade of Sweden, där han med stolthet kan berätta att 11 av 20 författare är kvinnor och att han inte använder ordet ”deckardrottning” en enda gång.  Foto: Laura Holmberg.

Feministisk sf har inte varit okontroversiell, vare sig bland sf-läsare eller andra. Flera kvinnor har talat om sin motvilja mot feministiska utopier, en kritik jag delvis tror beror på okunskap om vad science fiction – feministisk eller inte – kan göra.  Sf-författare skriver få utopier för att idén med science fiction inte är att beskriva något tänkt framtida lyckorike, utan att utforska tänkbara alternativ och deras konsekvenser, i det förflutna, i nuet eller i framtiden. Det finns utopisk feministisk sf. Men det finns i större utsträckning dystopisk, analytisk och spekulativ – sådan som skildrar en oönskad men kanske inte omöjlig framtid, sådan som försöker utforska skälen till att en given situation har uppstått och sådan som genom att föra in nya element i en tänkt miljö vill visa hur förändringar kanske kan åstadkommas.

Konkreta exempel är kanske mer belysande. Utopisk feminism hittar man till exempel i Marge Piercys Woman on the Edge of Time (översatt som Kvinna vid tidens rand), där ett tänkt framtida idealsamhälle kontrasteras mot ett tänkt framtida förtryck. På sent 1800-tal och i början av 1900-talet skrevs många feministiska utopier, där den mest kända blivit Charlotte Perkins Gilmans Herland från 1915 (översatt som Jungfrulandet), medan den mest radikala – och intressanta – moderna utopin kanske är Shulamith Firestones The Dialectic of Sex (1970), som blev startskottet för 1970-talets radikalfeminism. Firestones bok är inte skönlitteratur utan en diskuterande analys, men för den skull inte mindre en utopisk vision av en värld där kärnfamiljer, könsroller, rasism och tabun alla tillhör ett mörkt förflutet.

Parallellt finns en kanske lika stark dystopisk tradition – den som skildrar en tänkbar och än värre framtid. Ett tidigt, intressant exempel är Katharine Burdekins Swastika Night, som utkom redan 1937 och utspelas i en framtida värld där nazismen triumferat och där kvinnor reducerats till barnafödande slavar. Den mest kända modernare feministiska dystopin är förmodligen Margaret Atwoods The Handmaiden’s Tale (Tjänstekvinnans berättelse), men jag nämner gärna också lingvisten Suzette Haden Elgins Native Tongue, från ett USA där kvinnor på nytt fråntagits rösträtt och självständighet men som försvar utvecklar ett eget språk. Dystopierna lever; bland de senaste finns Sarah Halls The Carhullian Army från 2007 och Hilary Jordans When She Woke från 2011 – Jordans roman utspelas i ett USA där tepartyrörelsen fått majoritet och genomdrivit sin moralpolitik.

Men vid sidan av skildringarna av utopiska eller dystopiska framtidssamhällen finns alltså också andra typer av feministisk sf. Joanna Russ var en av de tidigaste och mest betydande pionjärerna. I Picnic on Paradise (översatt, men tyvärr rätt dåligt, som Utflykt på Paradis) gjorde hon något mycket enkelt men när romanen kom 1968 fortfarande mycket radikalt: hon lät helt enkelt en kvinna spela den stereotypt ”manliga” hjälterollen i en äventyrsroman.

Pseudonymen ”James Tiptree” skrev en stor mängd noveller som ur skilda aspekter analyserar och diskuterar centrala feministiska frågor. Suzy McKee Charnas har i fyra romaner (”The Holdfast Chronicles”) försökt skildra både två extrema situationer, där kvinnor förtrycks respektive för krig mot män, och en möjlig försoning, allt förlagt till jorden efter en förödande katastrof. Ursula K. Le Guin tar upp feministiska frågeställningar i de flesta av sina verk, där kanske framför allt The Left Hand of Darkness (översatt som Mörkrets vänstra hand) och Always Coming Home är centrala. Carol Emshwiller använder satiren som vapen, till exempel i Carmen Dog, kanske snarare en ren absurd fantasi än science fiction, där kvinnor börjar förvandlas till djur utan att männen märker någon större skillnad. Nicola Griffith gör i Ammonite ett försök att skildra en värld bebodd enbart av kvinnor, men utan att hemfalla åt utopism: också kvinnor kan vara bedrägliga, maktlystna, giriga, brutala. Det konstaterar också Joanna Russ i sin kanske bästa roman, The Female Man (översatt som Honmänniskan), där hon låter samma huvudperson i fyra skilda gestalter (var och en med erfarenhet från en möjlig alternativ värld) mötas och utbyta erfarenheter. Bland annat Joanna Russ (i The Two of Them) och Maureen F. McHugh (i Nekropolis) har skildrat extremt patriarkala teokratier och deras innebörd för kvinnors liv och utvecklingsmöjligheter.