Gästrecension av Malin Augustsson: Griffith, Nicola; Slow river; 1996

Malin Augustsson är naturvetare ifrån Göteborg, och hon brinner för jämställdhet, HBTQ-rättigheter och japansk populärkultur. Hon älskar att pyssla, spela dataspel samt arrangera klubbar och evenemang, och försöker för tillfället starta upp en egen tidning om lolitakultur. Ibland skriver hon för den brittiska onlinetidningen Mookychick.

I en dystopisk framtidsvärld som liknar vår men ändå inte, vid en flod i en oidentifierad, nordeuropeisk stad vaknar Lore van der Oest. Hennes kidnappare dumpade henne där när hennes familj inte ville betala lösensumman efter månader av fångenskap. Ensam, naken, skadad och utan det inopererade datachip som fungerar som både identitetshandling och bankkort, är den 18-åriga arvtagerskan till världens mäktigaste bioteknikföetag helt utlämnad till sitt öde. Hon tas om hand av Spanner, en äldre kvinna som försörjer sig genom dataintrång, utpressning, bedrägeri och prostitution. Lore blir både hennes älskarinna och hennes medhjälpare.

Uppväxt i en överklassfamilj som tjänat sina enorma rikedomar genom att utveckla mikroorganismer för att motverka den galopperande miljöförstöringen, Lore är van vid fina middagar med utländska dignitarier, viktiga miljöuppdrag å företagets vägnar, och champagneberusat sex med andra överklasstjejer. Att bo i små, trånga lägenheter, tvingas ljuga om sin identitet med hjälp av döda personers datachip, och göra vadhelst hon kan för att överleva är något helt nytt för henne. Och tillbaka till en familj som lät kidnapparna förnedra henne, via internetvideos som hela världen såg, utan att göra någonting, kan hon inte gå. Men varför gjorde de ingenting? Vilka hemligheter döljer de? Och vilka konsekvenser får egentligen deras, och företagets, beslut för resten av världen?

I Slow River målar författaren Nicola Griffith upp en mycket intressant värld med miljöer som skiftar mellan högt och lågt. Det är en värld som på många sätt är lik vår, men små detaljer som vittnar om att den har utvecklats och förändrats. Detta gör världen trovärdig, precis som dess karaktärer som alla är väldigt detaljerade och mångfacetterade.

Berättelsen om Lore skiftar flitigt mellan olika stadier i hennes uppväxt, hennes tid med Spanner och tiden efter det. Och detta är förvisso ett intressant berättartekniskt grepp, men det blir också väldigt rörigt, och vissa av skiftningarna känns helt onödiga för berättelsen. Detta skapar oordning som boken hade klarat sig bättre utan.Men allt som allt är Slow River både vacker och sorglig, högteknologisk men mänsklig, dystopisk men varm. Dess porträtt av en ung kvinnas mognande, sexualitet och känsloliv känns allmänmänskligt och den höga förekomsten av starka kvinnor, HBTQ-personer och etniska minoriteter är välkommet – inga vita cisheteromän som alla tvingas identifiera sig med här inte! Därför är Slow River en mycket bra, om än inte exceptionellt spännande, bok.