Janet Frame är en av Nya Zeelands främsta författare, men det var efter hon undkommit lobotomi med blotta förskräckelsen. Ansikten i vattnet bygger till stor del på hennes egna erfarenheter från olika mentalsjukhus, men är en fiktiv berättelse. Modernista gav ut boken i nytryck på svenska 2012. Mitt ex är från 1997, då från Albert Bonniers Förlag.
Istina Mavet är intagen på ett mentalsjukhus i Nya Zeeland. Hon iakttar sina medpatienter och hennes liv går ut på att få slippa elchocker. Hon försöker ligga alla till lags för att inte kallas in på behandling. Det går dock inte alltid så bra. Efter att ha varit ute ett tag, kommer hon till ett annat mentalsjukhus. Där blir hon så småningom förflyttad till den värsta avdelningen, den dit alla hopplösa fall kommer.
Ansikten i vattnet är en bok skriven som en dokumentär, men är helt fiktiv. Det går för mig som läsare inte att koppla bort det faktum att jag vet att författaren varit intagen på olika sjukhus och att det mesta förmodligen är självupplevt. Hon klargör tydligt i början av boken att Istina Mavet är en helt igenom fiktiv person, men händelser kan ju vara upplevda.
Det är en fruktansvärd bok, samtidigt som den är lättläst. Den grep tag i mig på ett helt annat sätt än Ugglor gråter, som jag läst tidigare av Janet Frame. Jag tyckte mycket om Istina Mavet som karaktär, för att hon är så komplex. Det är svårt att få grepp om henne och varför hon sitter på mentalsjukhus, men på det sätt boken är skriven så passar det. Jag blev förtjust i den rädda, men också intelligenta Istina Mavet.
Nu ska jag bokcirkla Ansikten i vattnet i Läsa jorden runt. Det ska bli oerhört spännande!
