Som jag tidigare nämnt så träffade jag min feministiska bokcirkel i torsdags. Vi diskuterade Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Jag tyckte att boken var helt ok, inte Lagerlöfs bästa, men bra. Det verkade som om de flesta av oss hade ungefär samma uppfattning.
Kvinnlig uppoffring
Till skillnad från tidigare hade vi inte jättemycket att säga om boken, så större delen av träffen gick ut på att prata regeringsbildningen och den kommande julen. Men för att skriva om vad vi pratade om så var det först kring detta att vi alla trott att den skulle handla om en kvinna som uppoffrar sig för att rädda en psykisk sjuk man. Uppfattningen hade vi fått när vi googlade boken och bestämde oss för att läsa den. Ingen av oss höll med om att det var en uppoffring från kvinnans sida, utan att det mer handlade om att hon verkligen älskade honom. Hon ville inte rädda honom först, fastän hans mor förväntade sig det av henne. Hon gjorde det när hon kände att hon ville göra det.
Språket
Vi pratade också lite om språket och de andra älskade de gammaldags språket med pluraländelser. Jag var kanske inte lite begeistrad, men att ha läst en bok där ”törhända” används frekvent är ändå en fantastisk upplevelse!
Psykisk diagnos
VI funderade också på Gunnar Hedes psykiska diagnos. Ingen av oss har psykologikunskaper, mer än det vi läst om, så ingen kunde säga något med bestämdhet. Eftersom han går in och utur sin ”galenskap” gissade vi på någon form av psykos. Schizofren verkade inte så sannolikt eftersom boken ändå slutar lyckligt och han verkade ”botad. Alla var eniga om att det var symptomatiskt att kalla någon galen 1899. Det skulle kunna vara lite vad som helst med dagens kunskaper.
Nästa bok
Till nästa gång, som blir efter jul, ska vi läsa Makten av Naomi Alderman.
