Island. Motiv från Västfjordarna, som har en stor betydelse i en av Ragnar Jónassons böcker. Bild från Unsplash.
Nu kommer jag med en liten spaning, med betoning på liten. Jag har under den senaste tiden läst många isländska deckare. Island är månadens tema i #kaffeochkulturvärlden och därför har jag stiftat ny bekantskap med Ragnar Jónasson som nästan är årsbarn med mig (1976) och skriver deckare. Arnaldur Indriðason är en annan, lite äldre (1961) manlig författare, som funnits på den svenska marknaden länge.
Både Ragnar och Arnaldur har i sina deckare (i vilket fall de senare, gällande Arnaldur) många feministiska och kvinnohistoriska teman. Jag har funderat på om detta är resultatet vi ser av män från ett land som alltid legat i framkant gällande jämställdhet och feminism. Redan den gamle nobelpristagaren Halldór Laxness hade med liknande teman i sin kanske mest kända bok Salka Valka (som för övrigt läses av personer i en av Ragnar Jónassons böcker).
Rangar Jónassons serie om polisen Hulda som slåss mot patriarkatet i varje bok lyckas, realistiskt nog, inte speciellt bra. Böckerna utspelar sig i förgången tid och den Hulda vi möter i den första boken, som är i nutid, är en delvis nedbruten men också stolt kvinna och polis. Hon vet att hon borde gjort mer, men hon vet också att männen hållit ihop och på så sätt inte gett henne de befordringar hon så väl förtjänat.
Ragnar Jónasson talar till och med om patriarkatet i sin bokserie om Hulda. Han tar också upp det tämligen dolda problemet en kvinnas våld mot en man. Helgi som tar över efter Hulda är en mer modern man, men han lever i en våldsam relation, som han har svårt att ta sig ur, trots att han är fysiskt starkare.
Arnaldur Indriðasson har i sin serie om Konrað tagit upp teman såsom abort, sexuella övergrepp och ensamstående mödrar. Han beskriver ofta engagerande om hur synen på kvinnor och speciellt ogifta mödrar, påverkade både kvinnor och barn negativt.
1980 fick Island som första land i världen en vald president som var kvinna, Vigdís Finnbogadóttir. Tre år senare väljs tre kandidater för det nystartade paritet Kvennalistinn in i Alltinget. Jag som är född 1977 har under mina första år som medvetet barn alltid vetat att på Island, där har de minsann en kvinna som är president. Det borde ha format den inhemska befolkningen mer, kan jag tänka mig.
Är det Islands stolta jämställdhetshistoria som letar sig in i litteraturen? Mina fördomar säger att Island, med sitt isolerade länge, borde kunna ha besvarat den machokultur som beskrivs i böckerna som en del av det förgångna, men istället har landet blivit en föregångare i jämställdhet. Jag har sett liknande teman i svenska deckare där kvinnliga poliser och manliga strukturer beskrivs, även hos manliga författare, men i det isländska deckarna verkar författarna ta deras stolta jämställdhethistoria på största allvar.
Jag ser med oerhörd spänning fram emot fler böcker av isländska manliga författare, ja kvinnliga också såklart, men i synnerhet feministiska män. Det är mycket intressant att se att nya personer för den jämställdhetskamp vidare som blivit något av Islands signum. Att det blivit det är oerhört spännande och intressant och jag lär återkomma i ämnet.
