Feminism handlar om så mycket mer än bara bröst och hen

Nu har jag sovit på saken och diskuterat igenom gårdagens Fittstim med en till mig närstående person som också är en mycket vettig feminist och lugnat ner mig lite efter alla utbrott på Facebook och Twitter. Så här kommer min mer sansade reflektion på Belinda Olssons Fittstim – Min kamp.

Det som provocerade mig mest var att hela frågeställningen var om feminismen har gått för långt. Feminism betyder lika villkor för män och kvinnor och kan per definition inte gå för långt. Men ok, om hon menar att den feministiska kampen bedrivs på ett världsfrånvänt sätt så har hon rätt. Om hon väljer att bara se till de saker som hon lyfter fram i programmet, vill säga. Jag kan inte förstå hur en praktiskt ord som hen helst plötsligt bara blev ett sätt för föräldrar att förvägra sitt barn ett kön. Inte heller varför hon väljer att reducera en förskola som aktivt jobbar mot rådande könsroller till ett ”hen-dagis” där tittaren själv kan föreställa sig att alla barn som går där är små hen-dockor. Och att sitta halvnaken i en pool, är det verkligen vad Belinda Olsson tror att feminismen idag går ut på?

Men om man bortser från att Fittstim var ett tramsigt program som handlade om Belinda Olssons egna åsikter (varför det skulle vara intressant frågar jag mig fortfarande) så har jag nu efter att ha sovit på saken sett en poäng i hennes tes. Feminismen kan verka världsfrånvänd och exkluderande. Det är bara att gå in på Twitter och se olika feminister skrika sig hesa över något som borde vara en intern familjediskussion, så kan vem som helst känna att feminism inte är för alla. Isabelle Ståhl från Expressen satt i Debatt igår och sa mycket vettiga saker tills hon vräkte ur sig att man som feminist inte kan vara för RUT-avdraget. Nähä, då är alltså jag inte feminist, eller vad? Kan vi inte sluta att sätta upp egna minimiregler för vad feminism är och hålla oss till de allmänt vedertagna?

Jag måste också tillägga att jag ger Ebba Witt-Brattström lite rätt. Hen får inte bli det nya hon. Barnböcker skrivs med hen, och det har jag inget emot, men hon får inte glömmas bort. Både pojkar och flickor behöver flickhjältar i sina barnböcker i motvikt till alla pojkhjältar. Allt får inte bli en könsneutral massa. Men dit är vi knappast på väg, så oroliga personer kan lugna sig.

Vi är så många som lägger ner mycket tid och kraft på feminismen för att vi vill vara med och skapa ett nytt, bättre samhälle för våra barn att växa upp i. Det handlar inte om att vi nödvändigtvis måste visa brösten i badhuset eller förvägrar våra barn ett kön. Det handlar om att arbeta mot hedersförtryck eller med våldsutsatta kvinnor. Eller så handlar det om att synliggöra hur media, affärskedjor och litteratur konserverar invandra könsroller. Eller så har man en blogg där man vill lyfta fram litteratur om och av kvinnor från hela världen. Men så är det väl som en kollega sa för att trösta mig, antingen bedriver man feministisk kamp i lugn och sansad ton eller så är man bara ute efter målkonflikter. Vi är många som bedriver sansad kamp, men vi får inga tv-program på bästa sändningstid.