Ett lite kaosartat besök på Louvren

Jag är hemma från och ska skriva om besöket i ett par inlägg. Jag börjar med Louvren. Det går inte att bara ta sig till Louvren och gå in efter betalat inträde. Nej, nej, nej. Man bör ha bokat besöket veckor i förväg. Annars får man förbereda sig på en kö som kan ta upp emot fyra timmar. Vi köpte oss ur eländet och tog en expresstur med guide.  Det går tydligen inte längre att åka till Paris och känna sig spontan. Du måste boka ALLT i förväg.

Vår guide presenterade sig som Melvin och han var en entusiastisk konstälskare som visade oss höjdpunkterna på Louvren, men ville att vi skulle vilja se mer. Det ville vi, men eftersom ingen mat serveras inne på själva Louvren, så blev det inte så den här gången. Jag återkommer till det.

Caritas romana, en kvinna som ammar en äldre man. Det är ett återkommande fenomen i konsten och handlar om Per som ammar sin far Cimon. Konstnären hette Jean Goujon och skulpturen är från 1560-talet. Melvin ville påpeka att alla fransmän inte är så perversa.

En sfinx på Louvren i vacker rosa sten. Det var spännande att gå genom det riktigt gamla konsten på Louvren. Det har jag aldrig gjort förut. En gammal mur fanns där också och det luktade underbart av sten och jord.

Venus rån Milo är en av Louvrens mest kända skulpturer. Hon hittades på den grekiska ön Melos, som blev Milo på italienska, och den skänktes till Ludvig XIV som i sin tur skänkte den till Louvren. Den entusiastiska Melvin poängterade hur vacker hennes skynke faller och att vi verkligen kan se hur tunt tyget är. Det är en helt underbar skulptur.

Det kanske mäktigaste konstverket på hela Louvren är Nike från Samothrake, eller Segern i Samothrake som konstverket också kallas. Konstnären antas vara från Rhodos och skulpturen uppkallades efter ett vunnet sjöslag. Det var en fransman som fann skulpturen och legenden säger att det uppkom ett bråk om vem hon tillhörde och att det var i det bråket som hon förlorade sitt huvud. En hand är funnet och finns i en monter bredvid, men något huvud eller några armar har man inte hittat.

Melvin berättar om sin favorittavla av Leonardo da Vinci och även den är ju mycket känd, Anna-själv-tredje. Här ser vi tre generationer, Anna, Maria och Jesus, där Jesus leker med ett får.

Man måste tydligen se Mona Lisa på Louvren och här är hon och en miljard turister. Vi orkade inte köa för att se henne framifrån.

Vände sig turisterna om, fick de se Bröllopet i Kana, också det en otroligt känd tavla och ansedd som en av de stora sevärdheterna på Louvren.

Det har blivit helt hysteriskt. Människor vill uppenbarligen bara in och ut för att se exakt det vi såg, men de kan skippa allt utom Mona Lisa om det kniper. Melvin sa till oss att han tyckte att det var tråkigt med alla dessa horder av människor på Louvren varje dag som bara vill se en sak. Jag kan inte annat än att hålla med. När jag var där 1995 kunde jag fotas bredvid Mona Lisa efter att ha knuffats med en grupp personer i några minuter. Nu var det en kö som skulle ta uppåt en timma att stå i om jag ville ha en bättre vy än den ovan.

Jag ville se ändlösa korridorer av konst, men som sagt kan man inte äta inne på Louvren. Så efter avslutad tur var vi för barnens skull tvungna att gå ut för att äta. Lite oplanerat, men svårt att äta lunch vid elva när man åt frukost halv nio, så frågan är hur vi skulle ha gjort. Vi skulle ses tolv och turen började först efter ett. Vi blev färdiga kvart över två och sedan tog det oss precis en timma att få fram mat. Kvart över tre var, som de flesta nog förstår, inte en drömtid för sjuåringarna att inta lunch.