Majåker i Lidköping är ett mycket fin plats att växa upp på. Det var det när jag var barn och är det fortfarande. På åttiotalet var det nästan bara barnfamiljer som bodde här, men nu bor många kvar precis som mina föräldrar. Det är därför ganska blandat mellan barnfamiljer och pensionärer. Det finns två nybyggda områden som främst domineras av barnfamiljer. De två nybyggda områdena var åkrar när jag var liten. Den ena åkern låg då mitt i bostadsområdet Majåker och var lite malplacerat redan på den tiden (men vi brukade åka skidor på den på vintern i skolan).
När jag var barn fanns det flera lekplatser som vi brukade gå till. En kallade vi ”Stora lekplatsen” (den lilla var den i vår samfällighet och den stora var den närmaste lite större lekplatsen) och en kallade vi ”Hängbron” efter den roliga hängbro som klätterställningen där hade. Stora lekplatsen finns inte mer. När jag vill gå och leka någonstans med mitt barn går vi till förskolan eller skolan som ligger lite närmare oss, men i fredags var förskolan öppen så då bestämde mamma och jag oss för att vi skulle testa vad som fanns kvar av Hängbron.
Så mina vänner, detta är en promenad på Majåker och naturen till trots ligger det massor av hus där det bor barn runt hela detta grönområde som är ganska litet i verkligheten. Det är alltså inte en tur till Pripjat i Tjernobylområdet, vilket man nästan skulle kunna tro.
Mitt emellan Stora lekplatsen och Hängbron ligger en pulkabacke och bakom den, denna lilla dunge. Jag tyckte som barn och tycker fortfarande att det är trevligt att denna vildvuxna gamla trädgård ha fått vara kvar. Majåker byggdes på 70-talet och då revs den lilla bondgården Majåker som låg här. Eftersom någon bott här består dungen bland annat av äppel- och päronträd och det finns även hallon- och vinbärsbuskar. Mycket rolig lekplats för barn! Men i den omgivning jag nu såg den spädde den på Pripjat-känslan.
180 grader från Dungen finner jag denna linbana jag har haft mycket kul med som barn. Döm om min förvåning då själva linbanan är borta och bara ställningen är kvar. Jordspåren i marken vittnar om de barn som en gång lekte här. (Min son springer besviket därifrån.)
Här stod en gång en klätterställning med en rolig hängbro. Idag är det någon form av leksak för extremt långa barn eller något som också saknar viktiga delar. Det tog ett tag innan vi räknade ut att grus-gräs-plätten är en boulebana som gud glömt. Två gungor som ni inte ser i bild räddade oss från en arg pojke som ville leka.
En relik från svunna tennisunder-tider finns också kvar. En sådan finns också bevarad där Stora lekplatsen en gång stod. Det finns inte längre några nät och efter att en eldsjäl till privatperson slutat spola isbanor där på vintern så används de inte. Frågan är varför staketen får vara kvar.
1986 lämnades Pripjat åt sitt öde på grund av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. 1986 var platserna ovan trevliga lekplatser för barn. Inga jämförelser i övrigt, jag bara förundrades över ett förfall mitt ibland gamla och nya hus där det bor många barn och alltihop kändes lite spöklikt, nästan som om jag åkt till Pripjat.
