Nu har jag också sett dokumentären om Josefin Nilsson och jag har bölat lika mycket som alla andra. Jag är faktiskt mållös. Innan jag sett filmen har jag sett flera kommentarer om avtjänat straff och att misshandeln och domen kom för över 20 år sedan. Det jag inte kan förstå att ingen reagerade då. Hur kan man tycka att det är ok att en person som misshandlat sin partner – och döms för det – får fortsätta som om ingenting har hänt?
Fallet var uppmärksammat då. Det skrevs mycket om misshandeln och rättegångarna. Domen mildras från fängelse till villkorligt eftersom mediedrevet ansågs vara straff nog. Svenska Dagbladets expert Mårten Schultz skriver att delar domen var absurda. Men det är egentligen inte domen jag tänker är det värsta i detta. Det var att förövaren fick fortsätta sin karriär och att ingen verkade vilja tala om det.
Samtidigt som Josefin bröts ned både fysiskt och psykiskt så kunde pojkvännen spela huvudroller på Dramaten och fortsätta att ta emot ära och berömmelse. Benny Andersson vittnar i dokumentären om att Josefin tidvis hade livvakt i rädslan för att pojkvännen skulle söka upp henne och misshandla henne igen. Hon levde i ständig skräck för honom.
Varför kunde ingen göra något? Hur kunde han få fortsätta terrorisera Josefin utan att någon reagerade hårt? Jag kan inte förstå det. Men förklaringen är väl att detta var före metoo och idag är det så många fler som vågar vittna om vad man sett och varit med om själv. Förhoppningsvis har något gott hänt sedan dess, men det ger ju oss inte Josefin tillbaka.
Dokumentären visar också vilken fantastiskt duktig och talangfull artist Josefin Nilsson var. För mig var hon först lite töntig när hon sjöng Jag mötte Lassie med Ainbusk singers, för att sedan bli en idol när hon gjorde Eva i Adam och Eva. Jag älskar också låten som alla andra älskar – Älska mig för den jag är.
Hela historien är så fruktansvärd och som Babben Larsson säger i filmen, det var inte såhär det skulle sluta.
