Jag läste Klara Gredes Det vi glömde säga för ett tag sedan och har sedan bokcirklat om sedan dess. Jag harinte varit så aktiv i diskussionerna för jag kom av någon anledning av mig lite. Men nu tänkte jag att jag skulle skriva om boken, som är en svensk feelgood. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.
Ella är nyskild, men har inte gått vidare. När hennes exman sticker med sin nya fru och de gemensamma barnen till Thailand i oktober för att vara där till över julen, bryter hon ihop. Hennes syster fångar upp henne och efter ett besök på akuten, tar hon henne till deras farmor. Farmodern är 95 år och sover mest, men Ella känner sig trygg i den stora villan på Stora Essingen. När hon ser en man flytta in i huset mitt emot och helt odramatiskt säger att han ska blåsa ut allt och renovera, skäller hon ut honom efter noter. Trots det blir det början på en märklig vänskap. Samtidigt blir Ella målmedveten och bestämmer sig för att få tillbaka sin man och för att få det måste hon bli den han vill att hon ska vara. För att öva sig hittar hon en kille via Tinder. Med honom är hon den nya EllaElla. Det hela är upplagt för ett totalt haveri.
Min första känsla när jag läste boken var: så gör man inte! Man åker inte till Thailand i tre månader med gemensamma barn när man lämnat sin fru och hon är förkrossad över det havererade äktenskapet. Man tar inte barnen från den övergivna partnern! Känslan när jag läste vidare var att det nog trots allt var barnen som Ella sörjde mest. Barnen och det trygga liv som livet i det dåliga äktenskapet ändå var. Det är en bok om att komma över och gå vidare, men också en bok om att hitta rätt igen. Förutom det havererande äktenskapet är relationen till systern, den forna bästa vännen och i viss mån även föräldrarna, i centrum.
Ella var en trevlig bekantskap och även om hon då och då verkade vara lite väl trygghetssökande så var hon ändå trovärdig. Feelgood är något jag läser ibland och har rätt så höga krav på. Det vi glömde säga var inte en av de bästa jag läst i genren, men långt ifrån den sämsta också. Jag tycker att det är en fin debut och jag gillar faktiskt att författaren pratar med läsaren över huvudet på själva historien ibland. Det användes ibland och var effektfull, men det överanvändes inte. Jag har förstått att detta störde många läsare, men det störde inte mig. Det gjorde att boken blev lite rolig, mitt i allt det eländiga.
