Jag tycker att det är en svår fråga, men jag har landat i att jag är emot kvotering i bolagsstyrelser. Anledningen till att det är svårt är att det är så oerhört snedfördelat mellan könen, det går inte åt rätt håll och vi reglerar bolag på flera andra vis. Anledning till att jag landat på mot är att det är ett inskränkande i äganderätten och jag tror inte att vinsten blir så stor. Det är mest en symbolseger, för hur många kvinnor handlar det om samt hur stor makt i samhället har bolagsstyrelser?
Frågan är minst sagt hyperkänslig i liberala och borgerliga kretsar. Anders Borg har öppnat för kvotering, men han har inte sitt parti med sig. Bland liberalerna i mitt Twitter- och Facebookflöde är det många som hugger direkt om du så mycket som nämnder ordet.
Förutom att man vill värna om äganderätten så finns det en utspridd tanke om att kvinnor och män i grunden är olika. Vissa säger det rakt ut och andra ”lindar in” det med att säga att vi feminister tror att det inte finns några könsskillnader och vill ha millimeterrättvisa med 50-50 i alla yrken och föreningar. Det är förstås inte sant. Vad vi däremot tror är att de individuella skillnaderna mellan människor är större än skillnaderna mellan könen. Att påstå att det finns skillnader som borde slå igenom i samhällets alla skikt är att låsa in människor i könsfack de inte själva valt.
Jag oroar mig mer för att tanken om könens olikhet och att den skeva fördelning av makt i samhället beror på fria val, än tanken på kvotering i bolagsstyrelser. Faktiskt. Jag har inte bytt åsikt i frågan, men jag är inte särskilt nervös. Skulle kvotering införas skulle jag nog mer rycka på axlarna lite och känna att den feministiska kampen trots det har långt kvar. Och tänka att det hade varit bättre att kvotera i föräldraförsäkringen.
