Recension: Ferrante, Elena; Det förlorade barnet; 2014

Då har jag äntligen läst ut den fantastiska Neapelkvartetten av Elena Ferrante. Det förlorade barnet (Norstedts) är den fjärde och avslutande boken om vännerna Elena och Lila. De är nu mitt i livet och går mot ålderdom.

Elena har flyttat tillbaka till Neapel för att vara närmare sin älskare Nino. Hon och Elenas vänskap är lite trevande till en början och beror till största del på att Elena är starkt emot förhållandet med Nino. När Lila och Elena nästan samtidigt blir gravida kommer de närmare varandra. Elena väljer att flytta tillbaka till kvarteret för att skriva på en bok om sin uppväxt. Hon har får tillbaka sin författarglöd när hon behöver pengar för att Nino inte längre vill betala för henne och barnen. Lila och Elena hjälper varandra med barnen, men Elena kan aldrig släppa att Lila är smartare och får klokare barn ön hon. Alla författarframgångar till trots, Elena blir aldrig kvitt tanken att Lila en gång kommer att nå ännu större framgång än henne själv.

Det var en värdig avslutning på en fantastisk kvartett och jag som alltid söker efter lyckliga slut och en svar på alla frågor fick lite tänka om. Bokens titel indikerar ju på att något hemskt ska hända och det är långt ifrån en feelgood-roman du har i din hand om du precis ska börja läsa den. Det jag föll för främst var Elenas missunnsamhet. Det känns som att det alltid legat och pyrt i de andra böckerna, men nu fick blomma ut i alla sin absurdhet. Det är också oerhört tydligt att hennes liv blev så otroligt mycket bättre materiellt sett i och med hennes utbildning, medan Lila fick kämpa hårt för sin framgång. En annan sak jag tyckte om var att läsa om ålderdomen, inte bara för Lila och Elena, utan för alla andra i kvarteret. Det skildrar ju ett kvarter i Neapel där maffian styr, även om maffian i det här fallet är två kompisar som Elena känt sedan hon var barn.

Sammanfattningsvis kan jag säga om hela serien att det var en fantastiskt skildring från ett maffiastyrt Neapel fast i liten skala. Den skildrar tiden från 40-talet och efterkrigstiden fram till 2000-talet. Den visar tydligt på skillnader för dem som fick utbilda sig och få en möjlighet att komma till norra Italien och dem som blev kvar i samma kvarter. Den skildrar vänskap, kärlek, lojalitet och makt. Kort sagt är det en fanatisk romansvit som är mångfacetterad samtidigt som den skildrar allt ur det lilla perspektivet. I centrum står Elena och Lilas relation med vänskap, svartsjuka och missunnsamhet. Helt fantastiskt säger jag och kommer fortsätta att rekommendera böckerna till alla jag känner!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Lyrans Noblesser, Och dagarna går, DN, GP, Expressen, SvD, Aftonbladet