Nadia Murad är människorättsaktivist och hon fick Nobels fredspris i år tillsammans med Denis Mukwege ”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”. Den sista flickan är henne självbiografi och handlar om när hon var slav i Islamiska staten. Jag lyssnade på boken på Storytel, uppläst av Mirja Turestedt. Boken är skriven tillsammans med Jenna Krajeski och Amal Clooney.
Nadia Murad är uppvuxen i Kocho i irakiska Kurdistan, som är en yazidisk by. De lever relativt fattigt, men Nadia har gott om människor omkring sig och hon har en kärleksfull uppväxt. 2014 intar IS hennes hemby och hon tillfångatas och säljs som slav. Resten av hennes familj nästan utplånas helt. Yazidier anses otrogna av Islamiska Staten och därför står det i deras manifest att det är fritt att våldta yazidiska flickor. Nadia Murad lever i ett skräckvälde där hon helt berövats sina rättigheter och där hon tvingas konvertera mot sin vilja. Men trots att IS-medlemmarna trott sig ha byggt upp ett bra system för att inga ska lyckats fly, är de mer amatörmässiga än de ger sken av. En dag glömmer Nadias ägare dörren öppen och hon lyckas fly. Hon har sådan tur att den dörr hon tillslut vågar knacka på tillhör en familj som hatar IS och som är beredda att riskera sina egna liv för att rädda henne.
Jag ville läsa den här boken eftersom Nadia Murad fick Nobels fredspris i år, året då inget nobelpris i litteratur delas ut. Nu är det inte så att genren spökskrivna böcker om kvinnor som varit med om något förfärligt, tillhör genren som kommer att få nobelpriset i litteratur, men de kan ju ändå vara intressanta att läsa. Den sista flickan var intressant och otroligt gripande. Jag tyckte att den funkade och jag kände inte någon stor distans mellan Nadia och texten, så som det ofta kan vara i böcker där berättaren inte är den som skriver merparten själv .
Det jag tyckte var negativt var att det var lite för lite om vad som hände efter att hon flytt till det att hon blev människorättsaktivist. Det gick lite väl fort på slutet och efter att hon hamnat i kurdiskt flyktingläger var det inte långt kvar på boken. Det känns lite om att det är symptomatiskt för den här typen av böcker, att för mycket fokus läggs på barndomen. Eller så är det bara jag som inte tycker att det är lika intressant. Samma sak gäller i vilket fall också Modet att köra av Manal el-Sharif som jag läste nyligen.
För att avsluta den här recensionen positivt så är det en fruktansvärd berättelse som vi alla borde ta del av. Det som hänt i Islamiska Staten har varit nyheter här i Sverige, men jag tror inte att folk på riktigt förstår vidden av vad som hänt. Det är inte heller lätt att förstå alla sidor av en konflikt. Yazidier är ett kurdiskt folk, men när IS kom fick Yazidierna inte den hjälp från Kurdistan, som de trott att de skulle få. När jag läste den här boken förstod jag att det var ett svek som många har svårt att glömma. Boken har gett mig en fördjupad kunskap av konflikten.
En annan sak som jag fastnade för i boken var när Nadia Murad skriver att hon inte kan förlåta den stora massan som inte gjorde något. När hon bodde i Mosul pågick livet som vanligt, samtidigt som hon och andra yazidiska flickor helt öppet hölls som sexslavar. Detta står i kontrast mot det som invånarna i Mosul, efter stadens befrielse, ansåg sig varit med om. De påstod att de ingenting kunnat göra av skräck för vad IS skulle kunna hitta på. Jag antar att det här finns två sidor av saken och inte helt lätt att se vem som har rätt. Men Nadia har såklart rätt till sin känsla och sin tolkning och jag är glad över att hon skriver precis som hon känner. Det brukar trots allt den tysta massan som är det största problemet i en diktatur.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går, Hyllan
