Bokmässan 2022: Det blev inte så mycket Sydafrika för mig

Guest of honour på bokmässan var Sydafrika och jag tänkte se en hel del seminarier och scenprogram på det temat. Tyvärr var Koleka Putuma inte där, vilket gjorde mig enormt besviken. Jag blev också ombedd att gå från ett seminarium med Marlene van Niekerk (som press måste man lämna plats åt betalande gäster, vilket såklart är rimligt). Jag var på ett stort seminarium, men sedan föll Sydafrika bort för mig och jag koncentrerade mig mer på Ukraina.

Seminariet om post-post-apartheid och dess litteratur var lite av en besvikelse även om de tre inbjudna gästerna var intressanta att lyssna på.  Masande Ntshanga,  Damon Galgut och Ivan Vladislavic deltog, men ingen av dem tillhör generationen ”born free”, dvs dem som fötts efter 1994 då landet blev demokratiskt. Post-post-apartheid trodde jag syftade på just det. Masande Ntshanga påpekade att han som var yngst, inte tillhör den generationen då han är född 1986.

Bortsett från mina förväntningar var det intressant att lyssna på de tre manliga författarna. Masande Ntshanga är själv svart och pratade om sin uppväxt med en mamma som jobbade som journalist. Rasismen var såklart ständigt närvarande. Damon Galgut talade om att använda sig av sydafrikanska uttryck i sin litteratur, även om böckerna förväntas säljas på en amerikansk och europisk marknad.

Ett uttalande som lockade till skratt, men ett skratt som fastnade lite i halsen, var Damon Galgut som sa att som sydafrikansk författare måste man bli översatt, annars måste man ha ett heltidsjobb för att försörja sig. Han syftade på att det sydafrikanska folket inte är ett läsande folk. Lite tråkigt, men förhoppningsvis kan det väl bli ändring på det. Roligt att se att alla sydafrikanska författare på mässan inte var vita. Kan tänka mig att det skulle ha sett helt annorlunda ut för 10-15 år sedan.