Det är ett annorlunda år i år och jag har hela helgen känt ett vemod för att inte få uppleva bokmässan ”på riktigt”. Jag har inte fått småprata med vänner och bekanta, jag har inte fått kramas och jag har inte fått känns en stark samhörighet till andra bokälskare. Det är fantastiskt att bomässan matat oss med fina seminarium, pandemin till trots, men det är ju inte samma sak att sitta hemma vid datorn och titta. Jag har ändå tagit mig tid att lyssna på ett par och tänkte här skriva om dem.
Jag lyssnar på intervjun med Svetlana Aleksijevitj om litteratur och yttrandefrihet, men känner att den får bli en egen bloggpost. Dessutom är det oerhört svårt att ta till sig den då den tolkas och allt låter samtidigt. Jag får se om jag reder ut det!
Fula tjejer
Fula tjejer är en ny ungdomsbok om tre tjejer som gör igen på nätmobbing. Någon har startat kontot Fula tjejer och alla tjejer på skolan är i skräck över att behöva hamna där. Jenny Aschenbrenner intervjuade författarna Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson om boken och vad som ledde fram till den. Det var ett intressant samtal och vi fick också reda på vem som skrivit om vem!
Artighetsspråk, feminism och svensk litteratur på japanska
Ett intressant seminarium var ett om översättning från svenska till japanska med översättaren Miho Hellén-Halme och Lisa Pääjärvi. I svenska deckare duar poliserna sina chefer och överordnade, vilket bli helt absurt på japanska. Miho berättade att hon lägger till artighetsspråk i sina översättningar för att personerna inte ska ses som arroganta för en japansk publik. Det är en övervägning hon gör och som jag förstår även sker i exempelvis tyska översättningar.
Miho Hellén-Halme har också gjort en nyöversättning av Ronja Rövardotter och där försökte hon få Ronja att prata ett mer ruffigt språk. I den gamla översättningen pratar on fint och mjukt som en prinsessa och inte alls som en rövardotter.
De hade också en diskussion om feminism och hur språket har förändrats. Till exempel har kvinnor traditionellt varit underdåniga och pratat mer korrekt och med artighetsspråk än män och detta har Miho tidigare tagit hänsyn till i sina översättningar. Nu säger hon att hon ändrats sig lite eftersom medvetenheten om jämställdhet har ökat i Japan.
Kampen mot apartheid
Jag lyssnade på ett seminarium om Sydafrika som var arrangerat av Olof Palmes internationella center, med Sanna Eliasson och Anna Sundström från centret och Tomas Ledin (ja, den Ledin) och Lindiwe Mabuza som gäster. Lindiwe Mabuza var ANC:s representant i Sverige på 80-talet och tillsammans med artister såsom Tomas Ledin skapade hon ett starkt band till Sverige. Lindiwe Mabuza är poet, men så länge jag lyssnade handlade seminarium bara om Sveriges insats i kampen mot apartheid, vilket gjorde att jag inte lyssnade klart.
I fokus: Alex Schulman, Stephan Mendel-Enk, Kjell Westö
Samtalet med Alex Schulman, Stephan Mendel-Enk och Kjell Westö var inte ett samtal mellan alla, utan mer tre intervjuer i ett. Jag var mest intresserad av samtalet med Westö, eftersom jag läst hans bok Tritonus. Han pratade om skrytbygget av trevåningshuset med hiss som ett metafor för vår oförmåga att hitta tillfredsställelse fast vi har allt. Han fick frågan om varför Brander är så osympatisk och det beror på att Westö vill skriva romaner med komplexa personer, med lika delar mörkt och ljust. Han säger dock att Lindell förmodligen har bättre förutsättningar att klara sig än Brander, eftersom han är något mer sympatisk.
En intressant sak var om varför kan hade lagt in lite små detaljer om en pandemi. Förklaringen är att romanen var i princip klar och det var uppenbart att den skulle utspela sig 2019-2020 och Finland skulle spela sitt första fotbolls-VM och det var en massa kammarmusik-festivaler. Han insåg att var tvungen att förlägga den i en diffus framtid där musikfestivaler var möjliga, vilket då fick bli efter pandemin.
