Ebba Busch i en mer passande (?) klädsel 2018.
Gårdagens stora snackis i sociala medier var en så kallad modekrönika i Borås Tidning av Boel Ulfsdotter om partiledardebatten och kläder, eller snarare om Ebba Buschs klänning. Det var förmodligen ett försök till att visa kläders symbolik och hur man signalerar saker med sin klädsel, något som skulle kunna vara intressant, men blev ett plumpt påhopp och övertolkande av en politikers klädval, såklart en kvinnas.
Ebba Busch var den enda av partiledarna som hade klänning, trots att antalet kvinnor i debatten var i majoritet. Det var detta som var föremål för krönikan. Boel Ulfsdotter går igenom att den vita klänningen användes av suffragetterna och symboliserade kvinnors frigörelse, men att den sedan kidnappades av en eller flera kvinnor som heter Trump (Ulfsdotter bemödar sig inte ens att ta reda på vilken/vilka av dem och skriva ut förnamnen). Efter det är kopplingen till suffragetterna tydligen borta.
Trots att kvinnor av okänt antal vid namn Trump hade haft på sig en vit klänning på sin fars/makes installation hade Busch alltså mage att ta på sig vit klänning i en partiledardebatt. Såklart är Boel Ulfsdotter förbannad och hennes krönika ledde till den givna rubriken – I helgens partiledardebatt kunde vi även bildligt talat se KD stå brud till SD.
Boel Ulfsdotter vill göra en poäng av att KD närmar sig SD och lyckas göra det genom att på mycket lösa grunder påstå att Ebba Busch vill (eller omedvetet gör?) symbolisera att hon står brud åt Jimmie Åkesson. Grattis till årtiondets mest långsökta koppling! Slutklämmen kommer gå till historien:
När Ebba Busch representerar ett av Sveriges riksdagspartier iklädd samma typ av cocktailklänning (som någonting Trump) bör vi därför dra öronen åt oss. Detta är inte heller någon progressiv kvinnlig politiker utan en partiföreträdare som valt att använda sin ställning för att proklamera den moderna kvinnans reträtt. Hennes åtsittande, vita klänning är tydligt sexualiserande istället för att ge bilden av en intellektuell kvinna. Den representerar därmed ett passivt kvinnoideal som sätter det lilla livet före det stora, vilket passar väl in med högerns dröm om kvinnor som verkar i hemmet istället för på arbetsplatsen.
