Bloggen och den här sabla isoleringen

Jag njuter av det vi får göra i Sverige. April 2020.

I mitten av mars var jag lite pepp. Fick massor av fint snack på Twitter och jag tänkte att med sociala medier klarar jag vilken isolering som helst. Men så gick veckorna och att bara ha min man att umgås med på dagarna slutade snart att ha sin charm. Inte så att jag inte vill hänga med honom utan barnen, men att dela allt – till och med jobb – är kanske inte en lyckad äktenskapsstrategi i längden. Dessutom har vi båda behov av att träffa vänner och kollegor utöver varandra.

En sak jag tänkte i början var att det är tur att jag har bloggen. I och med den kan jag alltid skriva och publicera texter. Men så slutade även det ha sin charm. Jag läste mindre (och det enda jag läste var Som pesten, som är en tegelsten) och hade allt mindre lust att skriva. Jag har bloggat varje dag sedan den 1 december och många dagar har jag tänkt att det räcker, att jag ska börja skriva alltmer sällan.

När jag väl hade kommit så långt i tankarna så kom nya tankar. Vart är jag på väg om det i en pandemi i mitt liv inte ens kan få finnas en fast punkt att förlita sig på? Att Feministbiblioteket publicerar något varje dag har ju pågått så länge nu! Så jag har fortsatt. För att jag vill ha en fast punkt i mitt liv. Jag bor i andra hand, jag blir bostadslös i juli och jag får inte ens gå till jobbet. Det är till och med så jävligt att i dagarna så flyttar mitt jobb, När jag väl får gå tillbaka till jobbet är det en annan plats med mindre skrivbord och större flexibilitet. Det är inte traumatiskt i sig, men en del av så mycket annat som är jobbigt just nu.

Efter den första tiden hade lagt sig var upprymdheten bortblåst. Först var det någon slags spänning i att inte veta, att vi lever i en historisk tid och att förbereda sig för att göra en insats för samhället. Jag tvättade händerna så att de blödde och slutade åka in till jobbet,och var glad i att kunna bidra till den sociala distanseringen. Resan till Malta låg som tur var långt borta och riskerade inte att ställas in. Så ändrades allt successivt. Allt är inställt. Allt, till och med bokmässan i september. Maltaresan tänkte jag först boka om till höstlovet. Jag är tacksam för att jag inte gjorde det.

Men jag sitter inte här och sörjer en lång weekendresa till Malta eller ens bokmässan. Jag oroar mig för vart jag ska ta vägen i juli. Det är inte så att jag är rädd att inte få tak över huvudet, jag är rädd att tvingas sitta på ett Elite hotell på Vasagatan hela juli. Det är kanon att de har, med Stockholmsmått mätt, billiga månadshyror, men det var inte så jag ville tillbringa min semester. Jag vill träffa mina föräldrar. Jag vill åka till Lidköping och till Landsort. Saker jag tidigare tagit för givet, men som nu är högsta dröm av lycka.

Den 31 juli får vi vårt hus. Då kan jag slappna av. Då ska jag njuta och då kan jag vara isolerad hur länge som helst (det kan jag inte såklart, men just nu verkar det höjden av allt!). Innan dess har jag lovat mig att bloggen ska vara min fasta punk. Om jag så ska tvinga mig så ska ni kunna läsa något här varje dag. I alla fall fram till den 31 juli.

Jag vet att allt detta är ilands-gnäll. Till och med Sverige är unikt-gnäll. För alla andra har det värre än oss, men det hjälper faktiskt inte mig ett skit. Just här och just nu unnar jag mig att gnälla på min egen situation. Sedan ska jag ta mig i kragen och skriva ett nytt blogginlägg inför imorgon. Sedan kanske jag ska ta tag i den där idén om att samla mina vänner till en zoom-AW. Det är ju i alla fall görbart. Jag ska bara få tummen ur…