Jag har länge varit sugen på att läsa Margaret Atwoods poesi. Jag hittade Dörren på biblioteket, en bok som översatts till svenska och gavs ut på Ellerströms förlag 2014. Atwood är en av mina favoritförfattare och förväntningarna var höga.
Attwoods dikter i Dörren är av det slag som jag verkligen tilltalas av. Det är jordnära, fyndigt och otroligt intelligent. Jag älskade dikterna och slukade boken. Nu ska väl inte dikter slukas, utan läsas eftertänksamt och återkomma till. Då är det synd att boken då är en lånebok, men det hindrar mig ju inte fån att låna den igen!
Den sista dikten i boken heter Dörren, precis som boken. En strof i den fastnade jag för och fotade av när jag läste den. Jag tyckte att det var en sådan vacker ögonblicksbild från ett vardagsliv.
Solen tittar fram,
du äter han en hastig frukost
med din make, som fortfarande är smal.
Du diskar,
du älskar dina barn.
du läser en bok.
Det regnar måttligt.
Jag har en lyrikbok till av Atwood hemma och den kommer jag läsa snart. Den är på engelska och det ska bli intressant att läsa henne på originalspråk. En lite extra rolig sak för mig som världsläsare med dikterna i Dörren är att de handlade mycket om indirekt om Kanada och den kanadensiska landsbygden var närvarande.
