Kvotering. Det är det värsta ord en liberal vet. I alla fall om jag lyssnar till mina högerliberala bekanta. Så fort man antyder något som av bara den mest illvillige skulle kunna tolka som kvotering, så skriker man högt och ljudligt att det alltid är av ondo.
Jag gillar inte heller kvotering, men anser att det finns värre saker här i världen. Därmed inte sagt att man inte ska motarbeta det. Jag tror att det är lagförslag om kvotering i bolagsstyrelser som ligger till grund för detta bottenlösa hat. Jag tycker att ett sådant förslag är dumt, men kanske inte så dumt som den mest högljudda kvoteringshatarskara. Min åsikt är att man bör reglera så lite som möjligt och hälften kvinnor i bolagsstyrelser skulle inte vara den största feministiska segern. Med andra ord, mycket väsen för, i princip, ingenting. Alltså är jag emot.
Men med det sagt vill jag fortsätta med att säga att vi inte lever i ett helt jämställt land. Vi har mycket kvar att jobba med. Därför kan det vara på sin plats att påpeka att fler män än kvinnor är VD, fler män än kvinnor har varit statsministrar i Sverige och fler män än kvinnor får nobelpris. Ett sådant påpekande är inte ett förslag om kvotering.
Av Berit Ås fem härkartekniker är det en som används flitigt av antifeminister och det är det som kallas dubbel bestraffning, eller Damn if you do, damn if you don’t. Exempel: Jag påpekar på Twitter att inga kvinnor fått nobelpriset i år än (det var före igår). Jag får till svar att jag inte bara ska sitta och tycka att det är fel, utan vara konstruktiv och föreslå kvinnor om jag nu ansåg att kvinnor borde få priset. Jag gör så och vad händer? Jo, jag blir anklagad för att anse mig bättre än Svenska Akademien på att utse pristagare. Dessutom tror Camilla Lindberg, som skrivit artikeln jag länkade till, att jag vill kvotera nobelpriset. Det verkar som att hon inte kan läsa, eftersom jag skriver flera gånger att så inte är fallet. Med andra ord får man inte påpeka att det kanske finns vissa missförhållanden som gör att kvinnor inte får priset utan att anse sig bättre än Svenska Akademien och förespråka kvotering.
Det finns andra lösningar på problemet (om man nu, som jag, anser att det är ett problem). Bara att få upp ögonen på att man själv kanske föredrar ett visst kön till ett visst uppdrag eller pris, kan lösa en hel del. Genom att fundera på varför man bara har manliga chefer på ett företag, kanske man hittar lösningen. Att tänka utanför lådan kan göra att man hittar en kvinna till ett uppdrag, som man tidigare trott var en omöjlighet.
Att tänka att en kvinna borde få nobelpriset i år, kan vara ett sätt för Svenska Akademien att faktiskt hitta många kvinnor som borde få det. Kanske väljer man ändå att ge det till en man, för könet är ju trots allt inte det viktigaste, men man har med ett sådant tankesätt fått med fler kvinnor i matchen. Jag vet inte hur de tänker och jag är inte den som ska tala om för dem hur de utser pristagare, men att som litteraturbloggare föreslå sina favoritförfattarinnor, tycker jag är en högst rimlig sak att göra. Det är inte att föreslå att de ska ägna sig åt kvotering.
4 kommentarer
2 pingar
Hoppa till kommentarformuläret
Utnämning av pristagare (Wikipedia)
För att en författare skall kunna tilldelas Nobelpriset i litteratur, måste vederbörande vara nominerad, före den 31 januari samma år. Berättigade att nominera är medlemmar ur akademier från hela världen vilkas funktion påminner om Svenska akademiens, professorer, författare som erhållit priset vid ett tidigare tillfälle, och ordförande för nationella författarorganisationer. Svenska akademien skickar ut förfrågan varje år till ett antal organisationer som de anser vara lämpade att nominera, efter lämpliga pristagare.
I början av 2000-talet uppgick antalet nominerade varje år till omkring 350, medan det på 1950-talet låg på omkring 250. Vissa prominenta namn brukar nomineras år efter år, och samma författare nomineras gärna av flera olika nomineringsberättigade. Vilka som blivit nominerade och hur Akademien överlade och röstade är hemligt under femtio års tid, men vissåterkommande kandidater i det aktuella startfältet brukar anses välkända, under 2000-talets första årtionde t ex Adonis, Bob Dylan, Jaan Kross (d. 2007), Claudio Magris och Joyce Carol Oates.
Sedan nominerade författarnamn inkommit till Svenska akademien, tar Nobelkommittén i akademien hand om förslagen och bearbetar dem under våren. De författare som inte uppfyller kriterierna för priset sorteras bort. Vid sommaren brukar omkring fem namn återstå av de nominerade, vilka presenteras för återstoden av Svenska akademien, som därefter utser en pristagare, vilken presenteras i oktober.
Svenska akademien och dess nobelpriskommitté har inte alltid själva erforderliga kunskaper att bedöma en författares gärning. I sådana fall skickas remisser ut till facklärda. Likaså kan det förekomma temporära (interna) översättningar av verk för att bättre kunna fälla ett omdöme om ett författarskap. Svenska akademien läser framför allt in sig på de fem som är kvar efter sållningen, vid sommaren. För att utse en pristagare måste fler än hälften av akademiens ledamöter vara överens.
Enligt stadgarna ska priset tilldelas en författare som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att skriva ”det utmärktaste i idealisk rigtning”, och det var Nobels ”uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej”.Testamentets formulering att priset ska belöna den som ”under det gångna året inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning” anses otidsenlig, något som har uttryckts av både akademiledamöter och andra kulturpersonligheter. Priset gäller sedan länge inte ett enskilt verk utan hela författarskapet, och orden ”i idealisk rigtning” uttrycker en förväntan att litteratur bör vara försonande, heroisk, ”skön” och/eller avklarnad, en norm som var självklar för många på 1800-talet men som den moderna litteraturen grundligt har brutit med. Valen av Samuel Beckett och Elfriede Jelinek ledde till anklagelser att Akademien hade frångått Nobels testamente i detta avseende, men kriteriet spelar annars en underordnad roll. Svenska akademien har som regel tolkat stadgarna som gällande skönlitteratur, men stundom har det framkommit tankar om att också belöna författare av sakprosa, i synnerhet filosofer och historiker. Detta har också skett vid några tillfällen (Rudolf Eucken, Winston Churchill, Bertrand Russell) men i senare tid har Svenska akademien dock varit ovillig att tolka stadgan så.
Vad vill du ha sagt med detta?
Jag skulle tycka det vore väldigt intressant om du berättade mer om sambandet mellan din liberala sida som folkpartist och din feminism. (Eller har du redan gjort det i något tidigare inlägg jag inte läst?)
Alltså varför du gillar folkpartiet, på vilket sätt du tycker det är feministiskt, saker som du inte håller med vänsterfeminister om (kvotering kan ju vara en sån grej, finns det något mer?), typiskt liberala åsikter som du (eventuellt) inte håller med om.
Och vad tycker du om Sofia Zettermarks senaste inlägg ”Spelar högervridningen av den svenska pressen roll för feminismen?”
http://zettermark.blogg.se/2011/october/spelar-hogervridningen-av-den-svenska-pressen.html#comment
Där av du mig en idé. Vet inte om jag skrivit om detta någon gång på min förra blogg, men här har jag nog inte gjort det. Det får definitivt bli ett inlägg till veckan.
Men för att skriva lite kort så håller jag inte med bloggposten du länkade till alls. Det som skiljer mig från vänsterfeminismen är väl synen på kapitalismen. Jag tycker att det är viktigt att kvinnor får tjäna egna pengar och gärna mycket pengar och att privata alternativ i vården och skolan bidrar till att kvinnor får högre löner.
När det gäller RUT tycker jag att det är bra, och det är en jämställdhetsreform. Men den borgerliga regeringen vill ha det till att det är jämställt för att medelklassen också har råd med städhjälp (något jag tycker är bra, men knappast feministiskt), medan jag anser att det är för att det ger kvinnor (för det är nästan alltid kvinnor) möjlighet att jobba vitt istället för svart.
Sedan tycker jag att det är orättvist i bloggposten du länkar till att hon berömmer Göran Persson för att han kallar sig feminist medan Nyamko Sabuni (som inte är utbildningsminister, märk väl!) inte gör det. Anders Borg är feminist och Birgitta Ohlsson sitter i regeringen, så lite cred bör väl denna regeringen också få för att företrädare kallar sig feminister.
Det jag inte håller med folkpartiet om är föräldraförsäkringen. Den anser jag bör vara helt delad.
Jag återkommer i denna fråga, som sagt!
[…] att ha skrivit om kvotering häromveckan fick jag frågan från Visselpaj om hur jag motiverar min liberala och feministiska […]
[…] Jag har skrivit om detta förut. Om man är feminist brukar man tro att ojämställdheten på exempelvis arbetsplatser beror på strukturer som gör att vi väljer olika saker och att vi inte tror att det ena könet är lika bra på att utföra vissa arbetsuppgifter. Det finns undersökningar som visar att både män och kvinnor litar mer på en manlig chef, t ex. Är man feminist vill man jobba för att ändra dessa strukturer. Vissa vill kvotera, andra inte. Jag vill inte det. […]