Igår meddelade Hannah på sin blogg att hon slutar kalla sig feminist. Jag beklagar hennes beslut och nu ska jag förklara varför.
Att vara feminist är för mig att veta vad det innebär, ställa upp på det och vara beredd att göra något åt det. Det är som en kvalitetsmärkning på att man jobbar mot könsroller och för att kvinnor och män ska få lika möjligheter i livet. Jag är liberal och många hävdar att liberal räcker och att feminism liksom ingår i det liberala paketet. Det kan jag köpa, men i de flesta fall där liberaler inte kallar sig för feminister är för att de helt enkelt inte ÄR det. En uttalat ickefeminist brukar ofta tala om skillnader mellan könen som man måste ta hänsyn till och att alla människors fria val (som alltid anses vara just fritt) ska vara överordnat allt. Det sista låter fint, men det feminister gör är att problematisera och inse att alla val inte är helt fria. De som kallar sig feminister ställer upp på att det finns strukturer som missgynnar alla, men främst kvinnor, och de som inte gör det brukar alltid ha något att invända mot den analysen. Jag hoppas att Hannah fortfarande kommer att ställa upp på feminismens grundbultar, trots att hon avsagt sig etiketten.
2006 funderade jag på att sluta kalla mig socialliberal. Kort efter att jag skrev detta inlägg, tog jag bort social och kallade mig endast liberal. Såhär i efterhand kan jag konstatera att den främsta orsaken inte var den etikettstrid jag hänvisade till, utan att jag helt enkelt slutade VARA socialliberal. Nu säger jag inte att det är samma sak för Hannah, men jag tror att när vi inte längre känner oss bekväma med en etikett, så ligger det också en åsiktsförskjutning inbyggd. Jag hoppas att jag har fel i det här fallet!
När det gäller etiketter så är de till för att hjälpa, inte stjälpa folk. Jag tror att folk, genom att avsäga sig etiketter bara för att man vill slippa begreppsförvirring, mer rör till det än blir befriad. Jag befriade mig från socialliberal för att jag var mer liberal i så många frågor att det helt enkelt blev löjligt att behålla en etikett som innebar något annat. Men om jag skulle sluta kalla mig liberal, samtidigt som jag inte bytte åsikter, skulle många bli förvirrade. Folk skulle inte förstå varför jag vill befria mig från ordet utan skulle snarare tycka att det var bisarrt att inte kalla sig för något jag är. Jag tycker att det är samma sak med feminism. Jag har faktiskt ingen förståelse för att man vill befria sig från ordet samtidigt om man inte gjort en åsiktsresa. Alla som jag följt som varit feminister och avsagt sig etiketten är idag antifeminister. Inte i ord, men i handling. Det är en sorglig utveckling och jag kan bara hoppas att Hannah inte gör samma resa.
Jag tycker att Hannah är en klok person som har gjort många viktiga inlägg i genusdebatten och jag kommer att fortsätta följa hennes blogg och Twitter. Vad hon kallar sig för är naturligtvis inte det viktigaste trots allt.
45 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Nu vill jag inte att du misstolkar mig för jag är genuint intresserad! Du säger: ”Det är som en kvalitetsmärkning på att man jobbar mot könsroller och för att kvinnor och män ska få lika möjligheter i livet”.
Det jag undrar är om du skulle kunna länka till eller på annat sätt visa exempel på när feminister arbetat för att ”/…/män ska få lika möjligheter i livet”.
Läs igenom vad du skrivit en gång till och formulera om så att det blir rätt 😉
Nu har jag läst igenom det tre gånger och hittar inte felet som du nämner. Är det kanske så att du menar att du hade något syftningsfel i din egen text som gjort att jag misstolkat? För det jag läste att du skrev var att ’feminister arbetar för att både män och kvinnor ska få samma möjligheter i livet’ (mitt narrativ av det du skrev). Så min fråga om vad feminister konkret har gjort för den manliga sidan i det avseendet är väl en berättigad fråga?
Ok jag ska vara övertydlig: Jag skrev att män och kvinnor ska få lika rättigheter. Du tog bort kvinnor. Med andra ord ska män ska få lika rättigheter. Lika rättigheter som vem?
Men för att svara på din fråga så har jag faktiskt tagit upp det flera gånger. Återkommer med länkar.
Jag ser fram emot de länkarna! Kommer besöka så ofta jag kan 😉
http://feministbiblioteket.wordpress.com/2012/01/15/par-strom-har-ratt-men-anda-fel/ Där finns även en länk till en bok av en av USA:s mest respekterade feminister som skrivit om hur både män och kvinnor missgynnas av rådande normer.
Jag tycker att fler liberaler ska kalla sig feminister. Jag håller med att feminism är en självklar del i libaralismen men den här oviljan att kalla sig för feminist när man är liberal har delvis bidragit till det att feminism uppfattas av många som vänster angelägenhet (inte höger).
Jag håller med! Det var ingen vänsterrörelse från början och det är inte det nu heller, även om fler till vänster än höger kallar sig för feminister.
Jag är ovän med din kommentarsfunktion 😉
Jag har skrivit om detta och länkat till dig, det var bara det jag ville säga. Om det blir massa dubletter av mina kommentarer så vet du varför. Det är dock denna som gäller 🙂
http://inthecomet.blogg.se/2012/may/om-feminism-och-fortrycket-av-kvinnor.html
Du tar upp en mycket viktig aspekt med detta stycke:
”Alla som jag följt som varit feminister och avsagt sig etiketten är idag antifeminister. Inte i ord, men i handling. Det är en sorglig utveckling och jag kan bara hoppas att Hannah inte gör samma resa.”
Har du reflekterat över varför dessa individer har upphört att tro på feminismen som den ser ut idag? Har du reflekterat över varför de (med dina ord) nu är antifeminister? Varför är det en sorglig utveckling om de nu har ändrat sin uppfattning baserat på mer information och bättre kunskap?
Eftersom du inte vet vilka dessa personer är kan du ju inte heller uttala dig om ifall de har bättre kunskap och mer information, eller hur? Självklart har jag reflekterat över varför de har ändrat uppfattning och i den mån jag har haft möjlighet så har vi också stött och blött frågan mellan fyra ögon. Samma sak gäller de personer som har valt att lägga liberalismen bakom sig. Eftersom jag är politiker vill jag att så många som möjligt ska dela min uppfattning. Därför trycker jag det är sorgligt när folk slutar görs det. Det är väl knappast en kontroversiell sak att säga?
Jag var nog otydlig som inte satte OM med versaler i sista meningen.
Baserat på att du har reflekterat över varför de valt att lämna feminismen bakom sig och nu är att betrakta som antifeminister, vad har du kommit fram till? Vad är det som gjort att de har valt bort feminismen?
Själv tillhör jag kategorin som har trott på en hel del av det som har framförts från feministiskt håll, men som tveklöst har ändrat uppfattning allt eftersom jag satt mig in i olika frågor. För varje fråga som jag satt mig in i så har jag varit tvungen att omvärdera en tidigare uppfattning; droppen var nog när jag fick barn och fick uppleva den existerande diskrimineringen av pappor från den offentliga sektorn.
Precis. Feminism (i traditionell mening) ingår i det liberala paketet. Att kalla sig liberal feminist blir då lite som att ”visst alla skall ha lika rättigheter och möjligheter men kvinnor ska ha det lite bättre och enklare i livet.” Alternativt att kvinnor inte är lika duktiga och inte klarar av livet och måste ha hjälp. En hemsk tanke!
Det kan säkert vara så att alla val inte är helt fria. Om nu något val är fritt överhuvudtaget. Men det är väl knappast en liberal tanke att staten ska gå in att tvinga folk till andra val? Nu vet jag inte hur du ställer dig till statliga ingrepp men tyvärr har alltför många borgerliga feminister anammat socialistiskt och kollektivistiskt tankegods och förslag som ur liberal synvinkel är förkastliga produceras på löpande band.
Jag vill inte ta till statliga medel och tvinga folk (även om många liberaler som inte anser att föräldraförsäkringen ska vara individuell tycker att jag vill tvinga där). Jag driver den här bloggen för att skapa opinion i viktiga frågor.
Och frågar du mig, tycker jag inte att liberal räcker. Ett feministiskt synsätt behövs för att se hur strukturer i samhället placerar kvinnor och män i fack de inte har valt från början.
Hur har feminismen gynnat män?
Ja, var ska man ens börja? Till exempel det att feminism har tydliggjort stereotyperna om ”manlighet” och ”kvinnlighet” vilket ger frihet till alla att vara fria.
Feminismen har gjort att kvinnans sfär har utökats, vilket betyder att hon inte är hemmafru men också arbetar. Vilket betyder att män får utrymme att vara föräldrar, att pappornas roll har stärkts.
Man kan även ta p-piller, det har ju också varit en stor fördel för männen att p-piller blev ett lagligt alternativ.
Feminismen har också vänt sig mot det att männen ska ha all ekonomisk makt och ansvar. Innan var det ju meningen att mannen ska betala all uppvaktning och försörja familjen om den bildas. Nu är det bådas ansvar.
Sedan finns det forksning som säger att jämställdhet leder till ekonomisk tillväxt etc.
Fetgilla på den kommentaren!! Du är så klok och har så rätt.
Håller med om mycket av det du skriver här! Den första punkten har inte hjälpt mig, jag har alltid varit fri även innan jag läste om genus… Jag antar att du i denna kommentaren svarade på min kommentar (iaf lite)… Och jag vet inte om det är en missuppfattning eller vad det kan vara, men det som feministkritiker oftast är kritiska mot är vad feminister gör idag… Något som ni säkert hört förut är ju att: om feminister är för jämställdhet för båda könen – varför belyses då inte problem som är relaterade till män? (ex: 2/3 självmord är begångna av män och detta gäller för alla åldersgrupper, i ca 99% av alla arbetsrelaterade olyckor där en person dör är det en man, 2/3 hemlösa är män. Sist är ju det absolut tydligaste att partnervåld är ett ”problem som drabbar kvinnor” fast att forskningen är övertygande överens om att partnervåld är minst lika vanligt begånget av kvinnor som män). Att det är dagens feminism som åsyftas är kanske något jag borde skrivit med i min första kommentar…
Om vi för en sekund skippar att tänka ”stämmer den här statistiken?” (för det kan ni kolla upp senare 😉 ) och istället funderar på världsbilden som sådan (sann eller falsk). Om ni skulle tro på denna statistiken – skulle ni då tycka det var rimligt att anse att feminismen inte fokuserar på båda könen?
Kom på ytterligare en fråga appropå ”om feminister är för jämställdhet för båda könen – varför belyses då inte problem som är relaterade till män?”. För det svar som ofta kommer när en sån här fråga ställs i ett sånt här sammanhang (gör allt i min makt för att inte klumpa ihop er med andra specifika feminister 😛 ) är att ”men männen kan ju faktiskt arbeta med de frågorna själva”… Då blir min fråga: Varför får då Pelle Billing och andra som tar upp mansfrågor så mycket kritik från uttalade feminister? Tycker ni som är här att dessa feminister motverkar jämställdhet då eller tycker ni att de gör rätt?
Som jag skrev ovan tar jag ibland upp orättvisor som drabbar män, men jag är kvinna och mitt intresse är att belysa kvinnors underordning i samhället. Jag skriver givetvis om det som berör mig mest och har ingen skyldighet att ta upp andra problem för att andra anser att jag borde det.
Varför feminister skäller på Pelle Billing och andra som driver mansfrågor? Jag tycker att han ofta skriver ganska vettiga saker men exempelvis Pär Ström slänger ur sig den ena osanningen efter den andra och då spelar det ingen roll att ha n i grunden hade rätt. Sedan tror jag att anledningen till att många som driver mansfrågor från feminister är för att de ofta anser att biologiska faktorer spelar in. Det är snarare där, mer än i att de driver frågor där män drabbas, som kritiken ligger.
Om de som driver mansfrågor skulle vara överens med feministerna i grundfrågorna, så skulle vi kunna arbeta sida vid sida. Jag har en son och är mycket intresserad av att han inte blir sedd som en vild kille som inte behöver närhet och kramar när han börjar på dagis. Därför är genuspedagoger i förskolan viktigt för mig. Hur många män som driver mansfrågor håller med om det?
Underordning? Vad menar du med underordning och på vilket sätt är kvinnor underordnade? Menar du patriarkala strukturer och sånt då? Tycker personligen att själva ordvalet är felaktigt när det kommer till just ”patriarkatet”. För när man pratar om patriarkatet kan man prata om en liten grupp män med väldigt mycket makt (tex styrelseledamöter) – MEN denna lilla klick ger inte en representativ bild av ”männens position i förhållande till kvinnor”. Det ger däremot en bild av andelen män respektive kvinnor i denna lilla klick. Alltså skulle ordvalet ”elitpatriarkala strukturer” mycket bättre beskriva verkligheten och inte heller hinta om att ALLA män ingår i ett förtryck mot kvinnor.
feministbrud, du skriver att ”Pär Ström slänger ur sig den ena osanningen efter den andra”, skulle du kunna specificera dessa osanningar?
Taget från länken du gav mig: ”Men snälla nån, det var ju män som bestämde att män skulle kriga. Hur kan det då vara kvinnor som förtrycker män? Det var en förtryckande moral som lång bakom handlingen med kvinnor och barn först. I detta fall var det till kvinnors fördel. Så var det även med att kriga. Kvinnor hade dock inget val att själv ta makten över sina liv utan var helt i händerna på män som satte spelreglerna.”
Ett jättebra exempel på hur ”patriarkatet” missbrukas… Män går inte in och riskerar sina liv för att de tycker att det ger lite upphetsning i vardagen… Det är en liten klick med mycket makt, som inte är representativa för ”män” som grupp, och där konsekvensen av deras handlande är att män (som grupp) tvingas ut i krig. Jag är inte emot patriarkatet för jag tror inte att det finns – jag är emot elitism (makt koncentrerat till alltför få människor)… En vanlig missuppfattning bland jämställdister är att om man är vänster är man nästan per automatik feminist och motsatt om man är höger ska man stå för individens frihet och därför kan man inte vara feminist… Jag är vänster men jag är inte feminist!
Nej, ni är inte feminister någon av er och jag har haft den här diskussionen många gånger förr, säkert även med någon av eller eller er båda. Det börjar så försiktigt med att ni ska verka vara nästan feminister och sån kommer det fram att ni har en helt annorlunda världsbild än jag och många andra. Jag vet inte om vi kommer längre.
Den som vill veta vilka osanningar Pär Ström har spridit kan söka på hans namn här på bloggen. Jag har skrivit om det MÅNGA gånger.
”Det börjar så försiktigt med att ni ska verka vara nästan feminister och sån kommer det fram att ni har en helt annorlunda världsbild än jag och många andra. Jag vet inte om vi kommer längre”.
Så med andra ord är feminismen en världsbild?
Jag är inte ”nästan feminist” – Jag är inte feminist… jag är för jämställdhet för båda könen vilket i praktiken betyder att man ska arbeta med problematik som drabbar människor OAVSETT kön…
Det feminister gör är att säga sig vara för jämställdhet för att sedan BARA ta upp problematik som drabbar kvinnor… Den ENDA poängen jag verkligen vill få fram är att – Om du ska kunna säga att du står för och kämpar för jämställdhet så MÅSTE du ta alla könsrelaterade problem i beaktande OAVSETT om det är ett typiskt mansproblem eller kvinnoproblem (denna kritik gäller även Pär och Pelle i olika grad). Tar man nästan uteslutande upp kvinnofrågor eller mansfrågor så är det precis det man står för: kvinnorätt och mansrätt – inte jämställdhet!
Ok, jag fattar din poäng. Jag tycker att jag gör det. Du tycker inte det. Vi kommer nog inte så mycket längre.
Fd pappa skriver”droppen var nog när jag fick barn och fick uppleva den existerande diskrimineringen av pappor från den offentliga sektorn.”
Men jag har svårt att se på vilket sätt det är feminismens fel att det är så.
Jag håller helt med dig att det är förkastligt hur vården, kommunen ser net på papporna, har en del historier om detta. Men all detta har gjort att jag har blivit mer övertygad feminist.
Feminister tycker ju att det är förkastligt att pappan inte få vara förälder på samma vilkor, många feminister reflekterar kring hur mors och fars roller är uppbyggda.
Feminismen har snarare belyst det orimliga i modersrollen, feminister har också talat om den frånvarande fader, fadern som genom den påtvingad machorollen är tvingad till att vara mer passiv förälder.
Det stämmer att pappor och mammor behandlas helt olika av till exempel vårdapparaten men det är väl knappast feminismens fel. Snarare är det ju den strukturen som feminismen talar om. Samma struktur som definierar kvinnans roll på ett väldigt begränsat sätt är ansvarig att mannens roll är också så snäv.
Det är enkelt förklarat. Feminismen pratar om hur viktigt det är med pappor men gör inte ett smack i frågan; tvärtom så ligger radikalfeminister bakom försämringar för pappor det senaste decennierna (med ändringen av vårdnadslagarna 2006, ROKS hjälp till att få bort pappor från barnens liv, hetsjakten på män inom barnomsorgen, mm). Med andra ord är det enkelt att se de tomma orden eftersom de inte följs upp med praktiskt arbete för att förbättra pappors situation.
Som jag skrev, detta var nog droppen som fick det att rinna över för min del. Så mycket snack från feminister men så lite som faktiskt görs. Reflektera över att radikalfeminister ser oss pappor som ett hot mot kvinnans makt över barnen, reflektera sedan över vilken makt dessa feminister har fått i samhället och vad det innebär.
Att jag dessutom har fått vansinnigt mycket skit från feminister när jag har gjort som de säger att vi pappor ska göra (vara hemma mycket, ta fullt ansvar för barnen, så pass mycket att jag varit hemmapappa tre år) har för mig varit en tydligt tecken på det sjuka inom feminismen.
Om ni ska vara trovärdiga så måste ni göra er av med radikalfeminismen! En person som kallar sig för liberal och som tror på radikalfeministiska teorier kan inte ha läst på om vad respektive är. Jag är liberal och den kollektivistiska radikalfeminismen (den rådande svenska feminismen) är något jag är starkt kritisk till.
Jag är inte radikalfeminist. Jag tycker inte om när folk använder halmdocketekniken för att trycka ner mina argument. Jag har själv en man som är hemma med vårt barn och jag och andra feminister i mina kretsar uppmuntrar honom och andra pappor till det. Jag känner inte igen mig i din beskrivning och jag vägrar att ta på mig vad knäppskallar säger bara för att de råkar kalla sig feminister.
Här har du ett av grundproblemen med dagens feminism, ni ”vanliga” feminister protesterar inte mot de radikalfeminister som har tagit makten och är de som sätter agendan för feminismen i Sverige. Det handlar inte om enstaka ”knäppskallar”, det handlar om den feministiska politik som förs i landet idag.
Ska ni ha någon trovärdighet så protestera mot radikalfeminismen! Gör er av med skiten så kan ni räkna med att vi är många som gladeligen återupptar feminismen som är en i grunden liberal rörelse.
Den liberala feministen Louise Persson formulerar det mycket väl här: http://louisep.net/blogg/node/1411
Jag protesterar ofta mot saker jag tycker är fel, också när radikalfeminister säger korkade saker. Vad jag vänder mitt mot i ditt resonemang är att jag aktivt och hela tiden måste ta av stånd från vad de gör för att du ska ta mig på allvar. Det köper jag inte. Jag har inget ansvar för vad de tycker, även om vi alla kallar oss feminister. Vad jag sedan väljer att lägga fokus på är min sak och kommer det upp förslag, såsom förbud av könsdiskriminerande reklam, så kommer jag att protestera.
För att förstå hur du resonerar, kan du svara på om du tror på detta:
1. Det finns en könsmaktsordning.
2. I den könsmaktsordningen är kvinnor underordnade män.
3. Detta är fel och bör förändras.
1. Ja
2. Ja
3. Ja
Tack för svaren. Eftersom du tror på den radikalfeministiska teorin om könsmaktordningen och är en påläst individ, skulle du kunna hjälpa mig genom att kortfattat visa vilka vetenskapliga bevis som finns för dess existens?
1. Det är inte bara radikalfeminister som tror på den teorin.
2. Som alla samhällsvetenskapliga teorier är könsmaktsordningen en modell som kan hjälpa oss att förstå observerbara fakta. Könsmaktsordningen är lika verkligen som exempelvis ”marknaden”.
Helt rätt, det är inte bara radikalfeminister som tror på den teorin, dock kvarstår det faktum att det är en radikalfeministisk teori.
Avseende marknaden så finns det en uppsjö teorier som försöker förklara olika aspekter, ser inte hur den liknelsen kan göras om du inte specificerar vilken teori du hänvisar till. (Se till exempel arbitrage pricing theory som endast fungerar under vissa premisser.)
Därför får jag ställa frågan igen, skulle du kunna hjälpa mig genom att kortfattat visa vilka vetenskapliga bevis som finns för teorin om könsmaktordningens existens?
Vi kommer nog inte så mycket längre.
Ok, jag tolkar det som att du inte kan svara på frågan. Med tanke på det så kommer vi, precis som du skriver, inte längre.
Jag har också svårt att förstå det att jag ska behöva säga min åsikt och sedan hela tiden tillägga ”men jag håller inte med särartsfeminister eller radikalfeminister och jag tycker inte att Solanas budskap och retorik är något jag står för”
”Feminist” är inte någon skyddad tittel, man behöver inte ha legitimation för att kallas det. Det finns en mängd feminismER och det finns många olika synsätt, olika sätt att sätta upp agendan, olika sätt att uttrycka sig.
Det blir helt tokigt när folk utgår ifrån att det är de radikala som definierar islam. Samma sak gäller feminism.
Som jag har uppfattat det är det precis pga dessa diskussioner som Hannah slutar kalla sig för feminist.
Det finns så otroligt mycket fördomar som hakar fast sig vid det ordet att själva samtalsämnet kommer bort, och så slutar det med att man bara diskuterar könsmaktsordningens vara eller inte vara.
Även om jag fortfarande kallar mig för feminist och ämnar fortsätta med det så förstår jag hennes val – är det verkligen motiverat att provocera så många diskussionspartners redan innan man börjat snacka?
Sen kan man ju argumentera för att de här personerna borde kunna se bortom eventuella epitet, men som det syns ovan så är inte riktigt det fallet.
Och i ärlighetens namn blir jag ju himla provocerad av någon som kallar sig antifeminist också.
Att använda sig av ett epitet är ju en förenkling eftersom det är ytterst sällan man håller med om varje detalj i en rörelse, men för att folk ska få en snabb bild av vilka åsikter man står för säger man ”jag är vänster” eller ”jag är liberal” eller ”jag lyssnar på hårdrock” och sedan ägnar man sig åt att jämka sina åsikter med det epitet man valt.
Problemet är ju att de personer man sedan pratar med, efter att man har sagt att man lyssnar på hårdrock, kommer tro att man lyssnar på Metallica eftersom det ingår i deras föreställning om vad man lyssnar på som hårdrockare. Sen kan man ju försöka säga i tusen år att Metallica suger, de kommer ändå inte tro en, de tänker att man bara skäms för att lyssna på ett så kasst band att man inte vågar erkänna det…
Så, min poäng är att hela den här tråden liksom bevisar Hannahs case…
Jag förstår din poäng och visst är det ett bra case, men att låta personer som inte verkar ha något annat för sig än att kommentera på feministiska bloggar och ”bevisa” att de är fel ute, ska inte få sätta min politiska agenda. Det känns för mig snarare som tvärt om, att visa att man är feminist behövs mer än någonsin.
Jo men då har ni kanske lite olika fokus.
Som jag uppfattar det (och nu kan jag förstås ha heeelt fel) så är du mer ute efter att få folk att uppfatta feminismen positivt, att liksom reclaima ordet från de negativa associationerna?
Det är typ så jag tänker i alla fall, jag vill försöka arbeta för att minska antalet fördomar och missförstånd som finns kring just feminismen.
Därför tycker jag också att ordet feminist är värdefullt för mig, som en fingervisning om mina värderingar och som en historisk anknytning.
Jag tycker den sortens diskussioner som ni har här ovan kan vara både värdefulla och konstruktiva, så inget klag på det viset. (Även om det ibland kan det vara värt att se när båda sidor ägnar sig åt att slå huvudet i varandras betongväggar…:P)
Hannah däremot har ett uttalat syfte att diskutera jämställdhet med så många olika ”sidor” som möjligt, och i den miljön blir feministtiteln mer en black om foten pga alla anti-feminister och jämställdister som har fördomar mot feminismen. De har bestämt sig för att alla feminister är onda och motståndare, och det krävs en övermänsklig ansträngning för att övertyga dem om att man som feminist säger nåt som är värt att lyssna på.
Jag tror därför inte att det nödvändigtvis har krävts en åsiktsförskjutning för att ge Hannah motiv att lägga av sig feministtiteln – det har många fördelar i hennes prata-med-folk-mission
Jag tror att du har rätt i att det kan vara mer fördomsfullt än vad det ger att kalla sig feminist och du har rätt i att jag vill reclaima ordet. Personerna här ovan är jag mycket lite intresserad av att försöka övertyga, då jag ser dem som hopplöst förlorade. Diskussionerna slutar alltid med att jag måste ge ”bevis” för patriarkatet/könsmaktsordningen/att kvinnor diskrimineras och det är alltid samma personer som återkommer (även om de kallar sig olika saker).
Jag känner mer at jag borde sluta diskutera med personer som redan bestämt sig och bara vill vinna debatten. Det är ju sådana som du, som kommer hit med vettiga synpunkter och vill problematisera det jag skrivit, som jag vill diskutera med. Men de flesta som debatterar på bloggar (och newsmill och på tidningarnas artiklar) är tyvärr alltför ofta antifeminister eller rasister. Andra orkar då inte ge sig in i debatten.
Vad ville jag ah sagt? Jo, att extremister inte ska sätta min agenda, men att jag kan förstå Hannahs val. Jag riktar hellre in mig på att övertyga dem som ligger i gränslandet, eller helt enkelt inte har tänkt på att könsroller är dumt.
Hm, det gick inte att svara på tråden. Mystiskt.
Jo visst du har helt rätt, men det är så svårt att sluta 😛
Jag tänker att många som har sån där aggressiv retorik förmodligen är människor som har haft andra erfarenheter än jag som har lett dem fram till den åsikt de har idag. Folk brukar sällan vara arga utan anledning och jag tycker det känns viktigt att ta deras upplevelse också på allvar eftersom det är det bemötandet jag vill ha.
Men när de är så där sinnessjukt arga, på ett tekniskt sätt, där de bara ska ha bevis istället för att övertyga om varför deras perspektiv är viktigt, då är det fan svårt.
Hörrni antifeminister och jämställdister – var mänskliga! Teoretiska resonemang vinner inte folk, det gör människor.
Man kan ju inte ha fel upplevelse liksom.
Allt jag vill är ju att möta människor och höra varför de är som de är.
Mjo, man kan ju fundera på hur det står till om man ägnar hela dagen åt att basha meningsmotståndare utan att ta in vad de säger. Jag skulle ledsna jättefort… Det blir liksom bara trollande av det hela, inte övertygande.
Jo eller hur, gränslandet <3 haha nu känner jag mig som en politiker som satsar på mittenväljarna. Men de gör väl det av en anledning!
Det är lite oklart men du måste tyckta på svara längre upp i tråden. Men det går ju bra här också 🙂
Jag tror också att det ligger dåliga upplevelser i botten, men att gå så långt att man går ut och hatar på bloggar vecka ut och vecka in är inte sunt någonstans. Jag försökte argumentera med några män som blivit illa behandlade av kvinnor på min förra blogg, men vad jag än sa så fick jag bara tillbaka att ingen bryr sig och så länge ingen bryr sig så tänkte de minsann hata feminster. Det är ju inte ett speciellt konstruktivt sätt att tänka.