På nyårsafton stressläste jag Ärkefienden av Frida Stéenhoff för att klara årsmålet på 150 böcker. Jag klarade det som bekant. Ärkefienden är en pjäs och relativt kort och lättläst, därav valet. Pjäsen är utgiven på nytt 2018 på Wahlström och Widstrand. Ursprungligen gavs den ut 1900 under namnet Harold Gote.
I Ärkefienden kritiserar Frida Stéenhoff den katolska kyrkan och dess dubbelmoral när det kommer till kvinnor och äktenskap. Pjäsen utspelar sig i ett katolskt land och i huvudrollerna finns bland annat en katolsk präst som har synpunkter på kvinnornas leverne. Kvinnorna i sin tur funderar över varför olika regler gäller för kvinnor och män.
Det var inte en av de bästa pjäserna jag läst från den är tidsperioden, men själva sensmoralen var behållningen. Den liknar andra pjäser vid ungefär samma tidpunkt och jag skulle säga att den har många likheter med Bjørnstjerne Bjørnsons En handske. Den går ut på att sex före äktenskapet borde vara otillåtet för både män och kvinnor och belyser det ojämställda synsättet där alla, inklusive präster tyckte det var ok om mannen inte var oskuld före äktenskapet, men att det var en skam om kvinnan inte var det.
En intressant pjäs och jag skulle gärna se den sättas upp på en teater idag!
