Helene Schjerfbeck levde i Finland i slutet på 1800-talet och fram till andra världskriget då hon flydde till Sverige. Hon hade en svår uppväxt med en far som dog tidigt och då hon fick leva enkelt med en fattig mor. Hon drabbades tidigt av en skada som fick självläka då familjen inte hade råd att uppsöka läkare och följden blev att Schjerfbeck fick leva resten av sitt liv som halt med en höftskada. När hon endast var 11 år antogs hon vid Finska Konstföreningens Ritskola.
Ahtola-Moorhoruses bok om Schjerfbecks självporträtt är en resa genom hennes liv via konsten. Från början är det mer detaljerade verk och hon inspireras av konstnärer som Edouard Manet och Paul Cézanne. Senare i livet är det med abstrakt och här är det istället Edward Munch som står för inspirationen. Jag fullkomligt älskar självporträtten under senare delen av hennes liv och det är spännande att få följa en kvinnlig konstnärs utveckling. Även om Helene Schjerfbeck inte var feminist eller målade feministisk viktig konst, så är hon ändå viktig som en kvinnlig konstnär i en kontext då de flesta av hannes kollegor var män. Många är de kvinnoporträtt som målat av män, men färre är de kvinnor som målat kvinnoporträtt. I detta sammanhang recenserar jag boken om Schjerfbecks självporträtt i feministbiblioteket och min förhoppning är att fler ska upptäcka denna fantastiska konstnär.
