Liten Hanna och de gråtande tomtarna

Nu är jag hemma och firar jul i mitt barndomshem. Tyvärr med både sjuk make och sjuk son. En sak fick mig att reflektera lite över barn och hur barn tänker och det var ett gammalt julpynt som mamma hängt upp i mitt gamla tonårsrum – samma rum som vi nu sover i. Självklart är det så att man ska lyssna på barn och fundera på om deras ord och handlingar kan bottna i något annat om det finns anledning att misstänka det, men å andra sidan kan uppenbart hemska saker, faktiskt inte bottna i något trauma alls. Ett sådant fall ska jag nu berätta om.

När jag var sex år gav jag bort ett julpynt som jag gjort på lekis, till mina föräldrar i julklapp. Det var en bonad med tre tomtar gjorda av träknappar och filttyg. Det speciella var att tomtarna grät. Mina föräldrar blev chockade, vilket de naturligtvis inte visade för mig, och undrade om jag var ledsen över något. Detta har jag fått veta i vuxen ålder. Jag minns de gråtande tomtarna och jag minns precis varför de gråter.

Jag var inte särskilt duktig på att måla och rita när jag var barn och när det kom till att måla ansikten på tomtar var jag sämre än sämst. På tomteansiktena på min julbonad ville jag verkligen anstränga mig. Jag ville att tomtarna skulle vara fina med ögonfransar. När jag målat fransar på ögonens ovansida kom jag på att man faktiskt har fransar även på undersidan. När jag målat till fler fransar runt om hela ögonen såg tomtarna helt plötsligt så ledsna ut. Jag blev först besviken, men sedan tänkte jag att ibland är man ju faktiskt ledsen och varför skulle dessa tomtar inte kunna vara det? Vissa tomtar är glada och andra ledsna. Inga konstigheter. För att förstärka deras känslor målade jag dit tårar. Inga konstigheter. Inget bakomliggande trauma, bara tomtar som faktiskt känner känslor vi alla känner ibland.

Det här var inte psykologiskt inlägg om barns agerande, utan en reflektion om att ibland är saker inte så konstiga som de kan verka.