Jag är sjuk. Nu på bättringsvägen, men ändå inte alls kry. Den här gången var det kräksjukan som slog till och jag och min man blev vår vana trogen sjuka samtidigt. Hugo någon dag tidigare vilket har varit extremt jobbigt. Tur för oss, men synd om dem, var mina föräldrar här i helgen och kunde skjuta lite på sin hemresa och ta hand om den pigga pojken till vi hade kräkts klart. Nu betalar mamma för det genom att kräkas själv.
Sedan Hugo började dagis har vi dragits med småsjukdomar och krasslighet och det var med nöd och näppe jag blev frisk från min halsfluss så att jag kunde genomföra Liberala Kvinnors landsmöte förra helgen. I veckan kände jag mig helt frisk och var sugen på att börja springa igen. Nu sitter jag är och får knappt i mig tre fiskbullar och lite ris. På torsdag ska jag flyga till Tunisien med jobbet. Jag har inte fattat ett formellt beslut hur jag ska göra ännu, men just nu känns det inte aktuellt. Sådär är det ju alltid när man är sjuk, det känns som om man kommer att vara sjuk jämt. Så än lever hoppet om Nordafrika.
Det känns lite vemodigt att ligga hemma hela dagarna och må dåligt. Än mer vemodigt att vi alla gör det och ingen kan berätta något kul som hänt på jobbet. Imorgon blir förhoppningsvis bättre. Om allt går som det ska får jag en lugn dag för mig själv hemma och kan ta igen mig och fatta ett moget beslut om vad jag ska göra i helgen. Sen ska jag förhoppningsvis orka läsa lite också så att jag kan uppdatera med fler spännande recensioner!
