Jag fick ett samtal i onsdags från SVT Debatt som läst min inlägg om Eva Rusz och skuldbeläggandet. De ville att jag skulle vara med och debattera om det är farligt att lämna barnen på dagis före två års ålder. Jag blev smickrad, nervös och otroligt tveksam, men jag ville ändå inte kasta bort en sådan chans. Jag var nog för tveksam, eller kanske inte tillräckligt intressant, för i slutändan valde de andra personer. Jag sov otroligt dåligt förra veckan så jag slocknade redan kl nio i torsdags och missade således debatten. Nu har jag sett den i efterhand och här kan du också göra det.
Innan jag kommenterar debatten vill jag berätta varför jag tvekade. Det är dels för att jag inte är utbildad inom barnpsykologi och därmed inte är så insatt, men största orsaken är att jag inte vet om jag står pall. Klarar jag av att någon säger åt mig att mitt val att börja arbeta när barnet bara är sex månader är fel och egoistiskt av mig? Jag och min man vill det bästa för vårt barn, men oavsett om jag egentligen vet att det är så är det lätt att få dåligt samvete när sk auktoriteter påstår annorlunda. Detta dåliga samvete tog mammabloggaren Emma Pettersson upp i debatten.
Förutom mammabloggaren Emma Pettersson, som sa många vettiga och viktiga saker, hade man bjudit in Rigmor Robért. Hon var där som läkare och psykoterapeut och hon är väl känd som särarsfeminist. Med andra ord var det föga förvånande att hon skulle försvara Eva Rusz uttalande om dagis före två års ålder. Dock ska sägas att hon underströk att barn är olika och att samma sak inte gäller för alla, men hon återkom hela tiden till att man inte kan utesluta att det är skadligt för barnet, vilket gör det omöjligt att känna man gjort rätt om man inte stannat hemma med sitt barn till hen fyllt två.
Jag är glad för att Pettersson var där och sa bra saker och jag är glad att Kristina Henkel (som skrivit boken Ge dina barn 100 möjligheter istället för två) också pratade om pedagogers viktiga arbete på förskolan och att barn visst kan må bra av att gå där. För hela debatten är och blev även i programmet ett enda långt skuldbeläggande av mödrar. Det är vi som sätter karriären före barnen, vi som ”hastar tillbaka till jobbet” och ”bara räknar ner dagarna till vi får börja jobba igen”, jämställdheten har gått för långt och barnen får lida för att vi vill träna och utveckla oss själva.
DET SER INTE UT SÅ I EN FAMILJ SOM VILL LEVA JÄMSTÄLLT OCH DÄR BÅDA ÄLSKAR SITT BARN!
Sådär. Då var det sagt med överdrivet hög ton. Nu ska jag säga det som jag borde ha sagt om jag hade varit med i programmet. Vi vill vårt barn bäst. Vi har för avsikt att sätta honom på dagis vid ett års ålder. Om vi känner att han inte är mogen för det då kommer vi att ompröva det beslutet och förlänga föräldraledigheten. Vi kommer inte att ha vårt barn på dagis fulla dagar så länge han är så liten. Vi tror att han kommer att få det bra där det finns personal som kan tillgodose hans behov av lek och nyfikenhet, men vi kommer inte göra något som vi tycker känns fel och orätt mot honom. Nu har vi ekomorisk möjlighet att göra sådana val, vilket andra inte har, men oavsett så tror jag att de allra flesta löser situationen så att det blir så bra som möjligt för just deras barn.
Jag förnekar inte att de finns familjer där karriär går före barn och där barn skaffas för att det ska vara så, men jag tror att det är kraftigt överdrivet att det skulle vara den gängse normen. I de flesta jämställda förhållanden prövar man sig fram, försöker pussla ihop vardagsliv, barn och förhållande samtidigt som man hela tiden har barnets bästa för ögonen. Det bästa är kanske inte det som Rigmor Robért och Eva Rusz påstår, men eftersom vi är överens om att alla barnen är olika klan vi väl låta varje föräldrapar (eller varje ensamstående förälder) själva avgöra vad de tycker är bäst och sluta upp med skuldbeläggande av mödrar? Även om man skjuter in att det är pappornas ansvar också, är den underliggande tonen hela tiden att det är mammornas huvudsakliga ansvar. Skulle papporna vara frånvarande är det alltid mammornas fel om de inte är mer än närvarande. Längre än så har vi inte kommit tyvärr.
17 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Debatten hade sett mer intressant ut för mig om studion varit full av pappor som fått diskutera samma sak, hur kunde de jobba så mycket under småbarnsperioden, varför är statistiken att pappors arbetstid ökar när de har små barn och hur har papporna tänkt agera/ta initiativ för att hantera balansen mellan hem och förskola? Det programmet hade jag hellre sett och det hade också gett debatten mer värde.
Håller med! Det är kvinnornas sak, som det ser ut nu i debatten.
Bra skrivet! Så fruktansvärt tråkigt och ensidigt detta är – är redan trött på skuldbeläggandet av mödrarna och då har vi inte ens barn än! Är mitt uppe i en sån här diskussion just nu där jag dessutom blir tilltalad otrevligt hos bloggen http://hostlycka.blogspot.se/. Skulle vara trevligt om du hade lust att läsa och kommentera!
Tack! Jag var inne och kollade lite och känner att jag vill läsa mer 😉 Men jag får se hur mycket jag pallar. Du gör ett bra jobb!
In the comet – på vilket sätt tycker du att du blir tilltalad otrevligt hos mig? Jag tyckte ju att det var du som var rätt otrevlig från allra första början. Sen tycker jag att du gärna får skriva det i min blogg så får vi det avklarat du och jag istället för att blanda in andra i vår diskussion.
Feministbrud är såklart mer än välkommen att diskutera också, men varför ber du henne blanda sig i vår diskussion???
Levochspira: Ja, jag tycker att du tilltalat mig otrevligt i flera av dina kommentarer men du har rätt, det var onödigt att ta upp det här och jag tar tillbaka det.
Det är väl alltid intressant att höra fler personers perspektiv i sakfrågan, eller? Hanna är en vän till mig och det händer att vi tipsar varandra om diskussioner och debatter där vi tror att den andre kan ha något att tillföra. Inte konstigare än så.
Hanna: har du läst och i så fall vad tänker du om detta? http://www.arsinoe.se/?p=20020
Ja, och jag tycker att hon har fel. Folk till vänster har ofta en tendens att blanda ihop allt som är bra till ett budskap. Tyvärr är det inte alla som ställer upp på att allt det där är bra. När det kommer till HBT-parader tycker jag att man ska kunna samlas under en parad – oavsett partipolitisk tillhörighet.
Håller med Gnila, det hade varit mycket mer intressant med bara pappor i debatten. Skuldbeläggande av mammor är tröttsamt och tjatigt.
Jag förstår varför du tvekade, Hanna. Dock hade det varit väldigt intressant att se en debatt som du deltar i.
Jag vill gärna vara med och debattera och jag är inte en blyg person och har debatterat förut, men jag vill inte sitta och svamla. Nu ska jag rycka upp mig och inte vara så typiskt tjej och säga ja direkt nästa gång de ringer för det är ju så männen gör har jag hört 😉
Dessutom vill jag väldigt gärna åka till Göteborg, staden som alltid finns i mitt hjärta 🙂
Gbg är grymt! =D
Förskoledebatten blir oftast lika polariserad som amningsdebatten. Den leder inte till någon förändring, den får inte föräldrar att känna sig tryggare i sina val och den hjälper sannerligen inte barnen.
Det jag motsätter mig allra mest i Evas artikel är att hon på ett mästrande sätt hävdar att föräldrar (läs: mammor) sätter sig själva och sina jobb framför sina barn. Som om det måste vara antingen eller, svart eller vitt. Jag tror att de allra flesta föräldrar (och i synnerhet mammor, eftersom det tyvärr är mammorna som generellt tar större ansvar för barnen) vill sina barn väl. Om det är något som ska kritiseras så är det väl samhället i stort. Hur det är anpassat, inte efter människors välmående, utan efter ekonomiska intressen. I slutändan så jobbar väl föräldrar heltid för att de vill ge sina barn ekonomisk trygghet i en värld som faktiskt kräver det.
Det här hör ihop med hela downshifting-grejen som det pratas mycket om just nu. Katta Kvack skrev ett briljant inlägg om detta. Det många missar är att möjligheten att sänka sina utgifter och således gå ner i arbetstid fortfarande är en socioekonomisk fråga som vi inte kan bortse ifrån. Det kommer aldrig att vara Greta, lokalvårdare, som kan gå ner i arbetstid och istället lägga den på sina barn, hur mycket hon än önskar det. Det är personer som sitter i en ekonomiskt trygg sits och som när de går ner i tid höjer sin status.
Jag hinner inte skriva mer nu, men tycker att man i diskussionen måste vara betydligt mer nyanserad för att den ska ge något överhuvudtaget.
Jag försår inte varför allt måste vara så polariserat. De som vill amma länge gör det och vi som inte vill låter bli. Enkelt. Jag håller med dig om att det är en onödigt infekterad debatt.
Du har helt rätt ang Rusz. Jag stör mig också oerhört på att jag målas ut som att hela min vardag går ut på att slippa vara med mitt barn. Träna och jobba är nödvändiga saker för många. Det är inte så att vi sätter oss framför barnen, utan för att vi gör saker vi måste för att må bra och få en ekonomisk trygghet. Och det är precis som du skriver inte alla som har råd att gå ner i arbetstid. Och jag pratar då inte om de som har 7 mille i lån. De flesta kan prioritera så att man kan jobba lite mindre, men vad är problemet om man väljer dagis + ett stort hus istället för deltid + en trängre lägenhet? Har man lyxen att ha det problemet kan jag fortfarande inte klandra dem som väljer det första.
Är det att vara nyanserad att undra : Måste alla ha allt ? Måste de som vill göra karriär och på andra sätt ”förverkliga sig själva” skaffa och ha barn? Jag bara undrar, eftersom jag själv valt bort barn (även fast jag troligen skulle bli en riktigt bra mamma och även fast jag har tid att spendera med ett/mitt barn), undrar varför inte fler väljer att inte skaffa barn? (En undran som dök upp när jag läste blogginlägget, och jag brukar alltid kommentera när jag ändå tagit mig tid att läsa ett inlägg.)
Fast varför utmynnar den här debatten i att det handlar om att göra karriär? Att vilja försörja sig själv och sina barn är väl inte detsamma som att göra karriär? Och hur ska man kunna försörja sina barn utan en inkomst? Det blir så konstigt att prata om det som att föräldrar behöver välja mellan det ena eller det andra, när barn i högra grav kräver en stabil inkomstkälla.
Jag utbildar mig och jobbar till stor del för att jag vill kunna ge mitt barn den trygghet det innebär att ha föräldrar som inte har pengabekymmer. Jag vet hur det känns och vill inte att mitt barn ska behöva känna den oron. Ifall jag separerar från hans pappa vill jag att han ska veta att jag klarar mig själv och kan försörja oss båda utan problem. Det är min största motivation, inte att ”förverkliga mig själv” (inte för att jag ser något fel med det heller, men det är inte mitt fokus).
Om jag ska svara här så – nej, att vilja försörja sig & barn är inte samma som att göra karriär. Utan inkomst är det svårt att försörja sig & barnet (hade dock en vän som valde ett alternativt sätt att jobba, = säsongs-jobb & leva sparsamt för att mellan jobbperioder ha tid tillsammans med sitt barn), alla gör väl på sitt sätt och så länge man gör det man kan för att man själv & barnet ska må bra så är det väl gott nog? Mer än sitt bästa och med familjens bästa i åtanke kan man väl inte göra? Min kommentar var mest för att ge ett alternativt sätt att tänka innan barn och vems ansvar de är, ens är ett faktum. (Ser inte heller något fel i att förverkliga sig själv, hoppas det inte uppfattades så). Min kommentar var menad som en möjlighet att tänka i andra banor från början, ett alternativt tankesätt.
Att modern i grunden anses vara den med huvudansvaret för avkomman är, vad jag förstått, det vanligaste sättet att se på saken. Om det bör ändras, hur, och om det ens kan ändras, det har jag faktiskt ingen aning om. Så mycket har jag inte tänkt på saken. Men jag irriterar mig på att det är så inbitet & ses som norm.
Jag tycker inte att alla måste ha allt, men att kvinnor ska kunna kombinera jobb och barn är en otroligt viktig politisk fråga. Annars kommer vi aldrig någon vart när det gäller jämställdhet.
[…] Andra har skrivit om de skam och skuldkänslor som läggs på mödrar som låter barnen gå på förskola och att det i den offentliga debatten kan finnas rätt tydliga ramar för vad som ses som bäst för barnen. När de här känslorna av vad som är ‘bäst för barnet’ har så stor makt över föräldrars liv och självförtroende så blir det också viktigt att kunna bena upp var de här ideerna om barnets bästa kommer ifrån och att de inte är av naturen givna. […]