Jag har läst Persepolis av Marjane Satrapi från Iran. Det är en av de bästa böcker jag läst, och definitivt den bästa serieromanserien jag läst (möjligen i ny konkurrens med Framtidens arab). Jag kommer att läsa om den i sommar, då den kommit i nytryck på Galago och jag har uppfyllt min önskan om att äga den.
I förra veckans nummer av NU (du kan prenumerera här om du inte redan gör det) hade jag med en blänkare om den, eftersom den nämns i sjätte och sista delen av Framtidens Arab, som jag recenserade i samma nummer. Här kan du läsa den texten. Jag återkommer när jag läst och bokcirklat boken. Persepolis förtjänas att skriva om flera gånger.
Jag vill skriva några ord Persepolis av Marjane Satrapi, som Riad Sattouf inspirerats av. Medan Riad Sattouf är jämnårig med mig, är Satrapi betydligt äldre. Hon är född 1964 i Teheran och handlar om hennes liv från Iran efter revolutionen. Det är egentligen fyra böcker och den första kom ut 2004. Galago har nu gett ut den i nytryck.
När revolutionen kommer skickas Marjane till Wien för att bo hos en släkting och gå på gymnasiet. Även om hon längtar efter sin familj, lägger hon sig till västerländska vanor och när hon återvänder till Iran, som blivit mer fundamentalistiskt sedan hon åkte, kan inte ens hennes vänner förstå att hon exempelvis haft sex.
Om Framtidens arab bygger på humor så är Persepolis raka motsatsen. Här är det mycket sorg och bedrövelse och i centrum står en ung kvinna som måste resa sig mer än en gång för att inte gå under. Hennes sökande efter en plats i livet, håller på att kosta henne detsamma. Det är hjärtskärande och det är fantastiskt bra.
