Förra veckan var jag på en middag och samtalet gled in på Landsort, eftersom en annan vid bordet seglade. Idag är det Sveriges nationaldag och vi är inte ute på Landsort, men jag längtar verkligen ut dit till sommaren och semesterns lata dagar. En fråga som dök upp på middagen var vad vi gör hela dagarna där ute på en liten ö. Får vi inte klaustrofobi?
Frågan är mer befogad än den kanske låter. Jag är en person som trivs i stan och där det händer saker. Man kan säga mycket om Landsort, men händer särskilt mycket gör det ju inte. Så varför har jag valt att tillbringa större delen av mina somrar där och dessutom aldrig längtar därifrån? Svaret är väl att jag älskar att bada, och bada det kan man göra där så att det räcker och blir över.
Ska jag verkligen koppla av så gör jag det med böcker och bad. Läsa i solen en stund för att sen gå ner till badet. Efter det är det dags för lunch och sen blir det häng i solen igen eller kanske en promenad. Vissa dagar gör vi picknick och åker ut med båten. Ibland har vi bjudit hem vänner på eftermiddagsdrink eller middag. När barnen har kompisar som också är ute, ser vi knappt röken av dem. Är inga roliga barn ute är det mer gnäll och skärm, och lite mindre semesterharmoniskt.
Jag älskar att åka på stadssemester, men är det varmt och soligt är det underbart att bara såsa omkring i lediga kläder och som största bekymmer är vad barnen ska äta. Är det regn eller kallt väder så är det förstås en helt annan sak. Då lämnar vi för det mesta och åker hem. Eller gör någon utflykt till land, passar kanske på att handla. Är det dåligt väder länge, gör vi något annat.
Nu återstår några hektiska dagar innan skolavslutningen och sen kan ett liv, i alla fall på deltid, på Landsort ta vid. Vi ska fira midsommar och sen ska vi jobba från stugan medan barnen leker och det är nära till bad. Det är rätt härligt, även om dagarna ser ungefär likadana ut. Jag känner varje sekund av min vistelse där att det är ett privilegium att ha tillgång till ett sådant ställe.
