Journalisten Irena Požar har skrivit boken Backlashen – metoo och revolutionen som stoppades som nyligen gavs ut på Weyler förlag. Jag skulle läsa boken till min feministiska bokcirkel och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Ella Schartner.
Hösten 2017 briserade #metoo och många feminister, däribland jag själv, kände en närmast eufori att det äntligen hände något stort och att vi kvinnor äntligen blev lyssnade på. Allt skulle upp i ljuset och många huvuden rullade. Sedan kom rättegångarna, och männen åkte inte fast och efter det rättegångarna nummer två då offret ställdes mot förövaren och fälldes för förtal. Irena Požars tes i boken är att inte mycket blev av den revolution som startades och på några håll har det till och med blivit sämre än innan.
Jag är oerhört kluven inför den här skriften. Det är klart att jag håller med om vartenda ord som Irena Požar skriver när hon beskriver hur sexuellt våld drabbar kvinnor och hur skulden läggs över på oss istället för förövarna. Det är också fruktansvärt att kvinnor döms för förtal istället för att förövaren döms. Samtidigt känner jag att det inte kan vara så enkelt.
Jag efterlyser en djupare diskussion om juridiken och om konsekvenserna av att ändra förtalslagstiftningen. En ändring skulle kanske göra det bättre för dem som fällts efter metoo, men vi kanske skulle förlora något i andra ändan? Nu framställs den svenska förtalslagstiftningen som en lag som skiljer sig från andra länder på ett dåligt sätt. Jag är inte jurist och jag vet inte, men vad jag vet är att det ofta finns många överväganden och just förtal är ju inget som bara drabbar män som beskylls för sexuella övergrepp. Det finns ju ganska många, även kvinnor, som skyddas av den.
Delarna i boken som handlar om hur kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp behandlas är bra och viktiga, men det som handlar om revolutionen som stannade av och blev till förtalsdomar blir lite tunt Det är lätt att bli arg och upprörd för det är satan så orättvist att det ser ut så, men vad kan vi göra åt det? Vilka juridiska verktyg finns och skulle de kunna praktiseras? Går det att göra det på ett rättssäkert sätt? Vad vi däremot inte behöver göra är låta anklagade gråta ut i TV, där är Irena och jag helt överens!
