Då har Ali Smith äntligen kommit ut med den sista boken i hennes årstidsserie, Sommar. Boken är översatt av Amanda Svensson och den svenska utgåvan är verkligen vacker. Boken, och hela serien, är utgiven på Atlas förlag. Tidigare har jag recenserat Höst, Vinter och Vår.
Vi får följa Sasha, som är inlåst och isolerad pga av corona. Hon hatar sin bror och henne föräldrar har problem. Sedan får vi följa en sommar i dåtid, en sommar som var fantastisk på många sätt. Saschas mamma har ett minne, som hon gärna vill återkomma till. Det är fragmentariskt och varje liten historia är spännande och helheten är Storbritannien, brexit, corona och samtiden i stort.
Sommar var bättre än Vår, som jag inte riktigt gillade, men nåt inte upp till Vinters nivå. Jag tycker, trots att hela serien var stundvis rätt rörig och obegripligt, om årstidsserien. Jag tyckte särskilt mycket om i Sommar att Daniel från Höst fick komma tillbaka. Det knöt ihop serien på ett fint sätt. Även Art och Charlotte från Vår, kommer tillbaka.
Jag har tidigare skrivit att böckerna inte riktigt släppt in mig, och så är det väl, men ändå har jag längtat efter att läsa vidare och se hur Ali Smith knyter ihop årstidskvartetten. Några reflektioner såhär eter att ha läst alla fyra böcker är att Ali Smith verkligen fångar den årstid hon beskriver. I den senaste Sommar, får vi tryckande värme, svala havsbrisar och spirande glädje och förälskelse. Böckerna är också ett samtididsdokument om en tid i förändring.
Jag tror att man verkligen behöver läsa alla fyra böcker för att få helheten. Jag uppskattar mycket mer böckerna i klump än en och en. De är som sagt fragmentariska, men de flesta berättelser fångade mig, både som enskild och som en del av helheten. Det sägs att Höst var den första brexit-boken. Är inte Sommar den första coronasilolerings-boken?
