Jag hörde talas om It’s a sin (HBO) och när jag och maken behövde en ny serie som valde vi den, trots att jag egentligen bara vill se kärleksserier där folk får varandra. Jag förstod såklart på förhand att en serie om aidsepidemin i London på 80-talet, inte skulle sluta lyckligt. Serien ville jag ändå absolut se, för det är ju detta med mig och besatthet. I höstas var det Estoniakatastrofen. Tidigare har det varit, just det, aidsepidemin på 80-talet.
Vi får följa ett kompisgäng i London från 1981 och tio år framåt. I centrum står Ritchie och Jill som finner varandra på universitetet och skaffar en lägenhet ihop. Ritchie är homosexuell och de skaffar flera inneboende från stadens gaycommunity. Roscoes familj kommer från Nigeria och vill inte veta av honom. Ash är den snygga indiern som alla bli kära i och Colin den töntiga som alla tror är oskuld. Sedan tillkommer flera andra i deras närhet, både närmare och ytliga vänner.
Hela serien osar glädje till en början, glädje och sorglöshet. Världen ligger för deras fötter, såsom den tenderar att göra för universitetsstudenter som precis flyttat till storstan. För garderobsbögarna blir flytten en frihet och med undantag från Colin, verkar ingen av den spara på krutet. När de hört talas om den nya sjukdomen som sprider sig bland homosexuella män i USA, blir reaktionen lite blandad. Jill är den som först sällar sig till skaran som vill varna för sjukdomen och blir aidsaktivist.
I början av serien är det oundvikligt att fundera på vem som kommer att smittas och hur många som kommer att dö. Jag ska såklart inte avslöja hur den slutar, men kan säga så mycket att jag tycker att serieskaparen Russell T. Davies lyckas med att balansera det allvarliga med det humoristiska och serien är inte helt utan överraskningar.
Det är oundvikligt att tankarna vandrar till Jonas Gardells Torka aldrig tårar och i en jämförelse är It’s a sin så otroligt mycket bättre. Gardell har en förmåga att alltid ha något obehagligt sentimentalt i det han gör och jag tycker att det saknas helt i den brittiska serien. Därför tycker jag så otroligt mycket mer om It’s a sin.
Roligt också att det är flera skådespelare som gör sin första eller i alla fall en av sina första framträdanden. Lydia West är mycket bra som Jill och såklart är även Olly Alexander som Ritchie, men jag gillade också Callum Scott Howells som Colin och Nathaniel Curtis som Ash. De två sistnämnda verkar inte har gjort något för film eller TV förut och jag hoppas att vi ser dem snart igen! Jag gillade också att Stephen Fry har en spännande biroll.
Det är något tillfredsställande att se en miniserie. Hur mycket jag än älskar karaktärerna så önskar jag mig inte en säsong två. Sista avsnittet var såklart inte en enda lång skrattfest, som ni förstår, och även om jag efteråt satt och stirrade tomt framför mig och sedan var tvungen att prata av mig med min man i typ två timmar, så är jag glad att jag såg den.