I essän Med den sega styrkan hos en naturkraft av Amelia Möller Andréewitch får vi en historielektion om kvinnors rätt till högre tjänster efter genomgånga universitetsstudier. Skriften är utgiven på Timbro förlag och är en essä i en serie om arbete och jämlikhet.
1919 fick kvinnor rösträtt i Sverige. Långt tidigare hade kvinnor fått rätt att utbilda sig på universiteten. Men kvinnorna som läst på universiteten hade sedan svårt att få arbete pga att det i lagen stod att höga statliga tjänster ska innehas av män. Det skulle inte bli så enkelt som att det var en strid om detta och sedan var det över, nej många undantag skulle införas och det var först 1945 som undantagen togs bort. Då var det bara prästyrket som var kvar som undantag.
Amelia Möller Andréewitch skriver att behörighetskommittén, som var dem som lade fram förslaget till ny lagstiftning, gjorde ett misstag i att överge likhetsprincipen och istället också lyfte fram kvinnans särart. Den typen av argumentation gjorde att det blev mer fritt fram att undanta kvinnor från olika yrken och är det som ligger till grund för den ojämställdhet som fortfarande råder på arbetsmarknaden.
Det var en mycket intressant essä om kvinnors villkor på arbetsmarknaden och hur idén om den kvinnliga särarter går lång tillbaks i tiden. Det mest intressanta var väl att den hade kunnat kväsas redan då, men att det togs det säkra före det osäkra och blandade argumentation lite hur som helst. Likhetsargumentet och särartsargumentet användes och även det att kvinnor förmodligen aldrig skulle söka vissa tjänster.
Det är en essä om en privilegierad grupp kvinnors möjlighet till högre tjänster, men icke desto mindre är det oerhört intressant. Just den här reformen pratar man inte så mycket om. Rätten till utbildning är ju en viktig milstolpe, men om det inte leder till några mer kvalificerade jobb, är reformen inte lika viktig som den ser ut (jag skulle inte säga onödig, för utbildning kan aldrig vara onödig). Mycket bra att Timbro uppmärksammar den här jämställdhetsdiskussionen!
