Mina Muminmuggar. Inte alla, men alldeles för många av dem om man får tro min man, som tyckte att bara någon enstaka skulle få följa med till andrahandsboendet. Jag har dessutom lyckats utöka samlingen under tiden här.
När jag frågade efter böcker att läsa i coronamörkret tipsade Giedre aka adjunktyra mig på Twitter om Tove Jansson och vi och flera andra om vilka böcker som skulle passa bäst. Adjunktyra twittrar varje dag citat från olika muminböcker att pigga upp oss andra med under coronakrisen. En annan twittrare sa att det är ironiskt att det just är hon, som själv mist ett barn, som ska bära oss andra genom krisen.
Jag tycker att det hjälper. En daglig dos av Tove Jansson och muminkaraktärerna gör livet lite lättare att leva just nu. Det här är några fina citat som vi blivit serverade de senaste dagarna:
Nu visste de ingenting, men de hoppades. Hade de inte varit intrasslade i värre underligheter än någon annan familj de kände till, och hade det inte alltid gått bra? Lilla My är van att ta hand om sig själv, sa Mymlans dotter. Jag är mer orolig för den som råkar ut för henne!
Misan klädde sig i svart. Hon satte sig i ett hörn och grät hjärtligt för sig själ. Sörjer du verkligen så där förfärligt efter dem? frågade Homsan medlidsamt. Nej, bara lite, svarade Misan. Men jag passar på och gråter för allting nu när jag har anledning!
Han vände sig om och tittade på skogsungarna som sov i mossan. Nu får de väl snuva av regnet också, sa han dystert sig själv. Och det är ändå inte det värsta. Jag kan inte hitta på nånting mer att roa dem med. Röka vill de inte. Mina historier skrämmer dem.
Jag började att läsa Kometen kommer, för att den kändes riktigt aktuell och samtidigt är det den första Muminboken efter Småtrollen och den stora översvämningen. Boken är inläst av självaste Tove Jansson och eftersom jag tydligen lagt mina Muminböcker i att magasin tänkte jag att jag skulle lyssna på författarinläsningarna på Storytel. Det är verkligen helt magiskt!
