Jag är medlem i en virtuell bokklubb som heter Kollektivet. Vi är över 2000 medlemmar. Till nästa gång ska vi läsa Vita Andersens Håll käften och var söt och jag tänkte passa på att vara med. Nu har jag läst boken och här kommer mina tanker kring den innan diskussionerna i gruppen har börjat. Håll käften och var söt ges ut på nytt nu 2020 av det nystartade bokförlaget Romanus och Selling.
Håll käften och var söt är en novellsamling om maskrosbarn och kvinnor som aldrig tycks hitta rätt i livet. Det handlar om sexuella övergrepp, allmänt trista förhållanden, missbruk och kvinnor som lever efter en mans nycker. Kvinnor ska inte leva för sig själva, de ska leva för en man, och om de lever själva, låter de all sin sorg över ensamlivet gå ut över sina döttrar. Ungefär det täcker in de flesta novellerna i boken.
Vita Andersen har ett helt fantastiskt språk. Hon har också förmåga att skapa stor litteratur av det lilla, de små jobbiga sakerna i vardagen. Jag förundrades över hur hon kunde skriva som fängslande om inredningen i en fattig inredningsintresserads hem och om funderingarna i huvudet på ett barn som inte är älskat av sin mor. Det är fantastiskt bra!
Samtidigt som jag inser att Håll käften och var söt är stor litteratur och att det säkerligen var en banbrytande bok när den kom första gången 1978. För mig är det lite för socialrealistisk för att jag ska njuta av det. Jag läste Handbok för städerskor av Lucia Berlin nyss och jag kände lite samma sak där. För mig blir det för mycket elände. I Vita Andersens noveller finns inget hopp. En flicka skiter i allt när hennes mamma super bort myskvällen, men annars är det totalt mörker.
Nu ska det bli spännande att diskutera den här boken i Kollektivet och se vad andra tycker om den! Jag återkommer med tankar kring diskussionerna i gruppen.
