Recension: Hartely, Gemma; Så jävla trött; 2018

Gemma Hartleys Så jävla trött är en bok om känslomässigt arbete (emotional labor), något som ofta utförs av kvinnor i hemmet och är osynligt men uttröttande. Boken är en mer akademisk variant av Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten, som kom ut 2008 i Sverige. Hartley är amerikanska och boken har fått stor uppmärksamhet i USA och sprids nu till andra delar av världen.

Gemma vill ha sitt badrum städat som en mors dag-present. Hon vill inte främst att det ska bli städat, utan hon vill att maken Rob tar sig an och gör ett research-arbete om vilken städfirma som skulle passa bäst, kolla referenser och jämföra priser. Han gör inte det. Han städar själv, medan hon tar hand om barnen. Det var inte så det skulle vara, hon ville att Rob skulle ta över det känslomässiga arbetet som ligger bakom att kolla upp, boka och ta emot en städfirma.

Så börjar Så jävla trött och den fortsätter i samma andra. Hartely målar upp flera exempel på där hennes man misslyckas med att se vad som behövs göras och se till familjelivet flyter på. Hon gör också intervjuer med andra mammor som kan konstatera att de känner igen sig i att ha projektledaransvaret och ansvaret för det känslomässiga arbetet.

Jag förväntade mig att nicka av igenkänning igenom hela boken, men det var faktiskt något som skavde. Jag kände från sida ett att jag faktiskt inte lever så. Min man tar inte ut en mugg utan att plocka ur diskmaskinen (eller det händer såklart, lika ofta som det händer mig), han skulle inte ta med bara ena barnet till förskolan/skolan om jag låg däckad hemma och han tar in offerter ibland om så behövs – även utan att jag bett om det.

Jag lever inte i någon feministisk utopisk familj, utan vi har såklart våra problem med jämställdheten vi också, som de allra flesta. Jag tar nog mycket större ansvar för känslomässigt arbete, men jag skulle t ex aldrig köpa presenter till min mans släkt då det uppenbart är hans ansvar. Men jag har å andra sidan heller inga som helst synpunkter på vad han köper. Det är här det blir intressant. Gemma Hartely verkar tycka att det finns ett sätt och det är hennes. En present ska vara genomtänkt och när Rob äntligen köper en så blir det fel. Fel enligt Gemma.

För mig handlar känslomässigt arbete mer om att jag alltid vill finnas till för familjen och ordnar så att alla har det bra, innan jag tänker på mig själv. För min man är det lättare att prioritera exempelvis sömn om det är så att han behöver det. Han tar inte heller ansvar för att barnen skulle sova för länge på dagen, eftersom han helt enkelt inte tycker att det är viktigt. Vi kan sammanfatta det som att jag tar ett större ansvar här, men min man delar inte åsikten om att det är ett ansvar som måste tas. Till skillnad från Hartely anser inte jag att jag har rätt. Inte fel heller, därav friktion och frustration många gånger.

Jag kan inte rå för att den här boken lämnade mig med lite bitter eftersmak. Nu slutar boken bra och Rob och Gemma hittar fram till kompromisser, men det känns ändå som att Gemma tycker att hon har tolkningsföreträde till hur saker bör göras. Jag förstår varför hon blir arg över att Rob inte gjort läxan med ett av barnen, men kan inte fatta att hon bryr sig om hur saker ska ställas i diskmaskinen eller vad han köper till sin nyfödda systerson. Vägen framåt måste bestå av kompromisser.

Det är självklart att det finns ett stort ansvarsområde i det känslomässiga arbetet som faller på kvinnans lott och som är osynligt.  Jag frågar mig samma sak som Erik Helmersson i DN, varifrån kommer trycket på kvinnor att saker och ting ska vara på ett visst sätt och hur stoppar vi det? Jag tror att för att komma åt problemet måste vi hjälpas åt.

Familjens projektledare säger upp sig kom ut för mer än tio år sedan. Det känns lite symptomatiskt att vi pratat om projektledare i familjen i tio års tid och att man nu i USA kommer med samma idéer. Om det är någonting positivt i detta så är det just att vi kommit längre i Sverige. Vi har såklart också lång väg kvar att vandra, men läget är inte lika alarmistiskt och akut här. Det är nog därför som andra med mig inte riktigt känner igen sig.

Gemma Hartley kommer på bokmässan och jag hoppas att jag får möjlighet att lyssna på henne (krockar, krockar…)!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O