Pygmalion var en kung på Cypern som skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i. Myten om Pygmalion handlar om att man genom sin åtrå kunde skapa den perfekta skönheten. Det är denna myt som George Bernard Shaws pjäs Pygmalion bygger på. Mera känd är musikalen som baseras på pjäsen och fått namnet My fair Lady.
Eliza Dolittle plockas upp av Henry Diggins och får lektioner i att bete sig som en dam. Han slår vad med sin bästa vän om att hon ska kunna göra succé i societeten. Eliza är mycket läraktig och hennes dröm är att slippa sälja blommor på gatan och istället få jobb i en blomsteraffär. Hennes slang är för illa sedd för att hon ska kunna få ett jobb. Med Higgins hjälp blir hon snabbt en mästare på vackert språk och goda manér. Men den dagen hon gör succé i societeten och vadet är över, blir hon förbannad över att hon bara var ett vad. Hon hoppades att hon betydde mer för Higgins, även om hon inte var intresserad av att gifta sig med honom.
I Pygmalion visar George Bernard Shaw på klasskillnader och orättvisor som drabbar kvinnor. Det handlar främst om överklass och arbetarklass och lite mer pengar inte alltid löser problem. Elizas utbildning gör att hon kan tas som en överklassperson, men hon är det inte och det kommer hon aldrig att bli. Hennes far blir rik, men alkoholismen består ändå. Shaw har skrivit en fortsättning på pjäsen där han talar om för oss vad som hände sedan, när pjäsen tog slut. Det är inte rakt igenom rosenrött, men Eliza får sin kärlek och det kommer att gå ganska så bra. Kärleken är alltså inte Higgins, utan en betydligt yngre – men fattigare – förmåga.
Jag tyckte att Shaws feministiska poänger kommer fram tydligt. Han porträtterar en kvinna som vägrar underkasta sig trots att hon står betydligt lägre i rang än sin läromästare. Det var intressant att läsa den här pjäsen. Jag såg den som musikal på Volksoper i Wien 2000 och hade mått bra av att veta Shaw var feminist. Jag tolkade musikalen lite annorlunda då.
