Nu har vi sett det sista avsnittet av Chernobyl, serien av Johan Renck (ja, Stakka Bo) som skildrar kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Det var en fantastisk bra serie, men har fått en del rättmätig kritik. Själv hade jag till en börjar otroligt svårt för att de pratade engelska. Nu mer flera bra serier på landets språk har jag blivit bortskämd.
Det jag tyckte var den stora behållningen med serien var att den visade så tydligt att det som var problemet med Tjernobylolyckan var inte kärnkraften, utan kommunismen. Det var för att det var gjort för billigt och för att det drevs av inkompetenta människor vars främsta uppgift var att rapportera till sina överordnade, som olyckan inträffade. Dessutom fanns det saker som de överordnade underlåtit att berätta om och sammantaget ledde det till den värsta kärnkraftsolyckan någonsin.
Den som kan sin Svetlana Aleksijevitj känner igen historien om kvinnan som förlorar sin man i katastrofen. Maken är brandman och trots strikta restriktioner, träffar honom maken och är med honom till han dör. Hon föder några månader senare hans dotter, ett barn som bara lever några få timmar. För detta fick nobelpristagaren ingen cred, något som HBO nu backat ifrån.
Det var mycket fina skådespelarinsatser och Stellan Skarsgård gör ett fantastisk insats som partipampen Boris Shcherbina. Ulana Khomyuk (Emily Watson) är den av huvudpersonerna som är en fiktiv person. Hon ska symbolisera alla de forskare som frustrerat sökte efter sanningen tillsammans med Valerij Legasov (Jared Harris). Vad gällde henne så var en en bra skådespelarinsats, men hon kändes lite väl västerländsk anno 2019. Skulle en manlig forskare verkligen credda en kvinnlig kollega inför Gorbatjov?
Masha Gessen har kritiserat att det var mycket tal om kulor i huvudet och annat som inte hörde hemma i dialoger mellan partipampar i Sovjetunionen och jag tror även att patriarkala strukturer ignorerats något i serien. Ryssland är idag långt ifrån ett jämställt land och det kom såklart inte från ingenstans. Även om Sovjet gärna visade upp kvinnliga professorer och forskare, så var det nog inte så att de tog sig fram på lika villkor som sina manliga kollegor.
Allt som allt tycker jag att det var en fantastisk serie, även om det inte kändes helt autentiskt alla gånger. Det bästa var att det inte kändes som ett inlägg i kärnkraftsdebatten, utan mer som en skildring av vad som skedde och varför. Manusförfattaren Craig Mazin skriver angående det på Twitter att det inte är den moderna kärnkraften som är farlig, utan lögner och arrogans. Han kopplar sedan det till dagens klimatförnekare:
https://twitter.com/clmazin/status/1115135743045718016
Fotnot: Jag är inte säker på att jag hittat svensk korrekt stavning på alla ryska namn. Rätta mig gärna så ändrar jag i texten! Tjernobyl stavas så på svenska, men serien heter Chernobyl och jag har därför inte översatt det.