Denna veckas utmaning på Kulturkollo handlar om minnen vi har kring stora världshändelser. Det glömmer jag aldrig, kan jag säga om ganska många saker, men de jag skriver om här är de minnena som kom till mig först. Det är lustigt med minnen, vissa är oerhört starka även om det är längesedan, medan andra är svagare trots att de är nyare. Jag minns exempelvis bara vagt när jag läste om folkmordet i Srebrenica 1995, men dan jag minns exakt var jag befann mig när jag jag såg Ingvar Carlsson lämna in Sveriges EU-ansökan 1991.
Ett av mina första minnen kring stora händelser är när jag gick upp i ottan för att titta på Go’morgon Sverige den 1 mars 1986. Det var jag som fick förmedla till föräldrarna det jag tyckte mig ha läst på text-TV: Palme död.
Jag kommer heller aldrig att glömma när jag väcktes av en morgonpigg korridorsgranne någon dag efter att jag återkommit till studenthemmet efter sommaren. Prinsessan Diana är död! Vi åkte ut och badade den dagen. Det var en varm sommardag den 1 september 1997.
Jag pratade i telefon med en kille som antagligen var intresserad av mig. Han pratade skit om min pojkvän och jag började ledsna och när jag hörde de berömda två signalerna i telefonen sa jag att skulle ta det. Det var mamma som sa att jag skulle slå på TV:n. När jag avslutat båda telefonsamtalen såg jag planet åka in i det andra tornet. Den 11 september 2001 fyllde min farfar 88 år och jag åkte in till stan och hyrde porrfilmer åt en 17-årig vän. Han skulle titta på den i studiesyfte och skriva en artikel om hur porren förråats. Han var den typ av vän där du fattar att det är sanning, trots 17 år och porr. Sedan gick vi på en manifestation.
Två år senare skulle jag och samma kille sitta och skämta och flamsa om Anna Lindh i full förvissning om att hennes knivskada i armen på sin höjd skulle leda till arm i mitella under slutdebatten. Dagen efter, den 11 september 2003, fyllde min farfar 90 år och eftersom alla mina åtaganden i eurovalrörelsen var inställda, åkte jag hem till honom och firade. På kvällen var jag och mina kollegor ute och drack oss fulla.
Den 22 juli 2011 var jag hemma och supergravid. Maken skulle lägga sig och sova en stund, för vi skulle resa till Danmark dagen efter. Han försenades av att vi läste om attentat i Oslo. Jag satt sedan framför datorn medan han sov och fick väcka honom när jag hörde talas om att det sköts på Utøya. I Danmark de följande dagarna tittade vi mycket på TV. Jag minns också starkt att under vår mellanlandning i Göteborg var det ett norskt par vars barn försvann i Haga. Vi stannade och hjälpte till och kunde efter bara några minuter konstatera att pojken återfunnits. Den hysteriska norska mamman är starkt förknippat med Utøya för mig.
En annan sak jag heller aldrig glömmer var när jag hor mormor och morfar såg Patrik Sjöberg hoppa 2,42 på DN-galan 30 juni 1987. Det är ett betydligt roligare minne än de ovan.
