Jag recenserade dikter av Rupi Kaur igår och min hyllning togs emot med mycket blandade känslor bland mina läsare. Idag kommer jag att recensera en betydligt mindre kontroversiell poet, den nya akademiledamoten Jila Mossaed. Jag lyssnade på hennes egna inläsningar på podpoesi. Det är inte en komplett samling eller en hel bok, utan blandade dikter från flera av hennes verk.
Jila Mossaed läser med inlevelse sina dikter som ofta handlar om ett annat land, dit hon längtar, men dit hon inte kan återvända. Hon skriver om mödrarna, sönerna och barnen och föräldrarna som fortfarande riskerar sina liv i det land som hon själv lämnat. Mossaed är född och uppvuxen i Teheran och kom till Sverige 1986 med sin son och dotter. Hon var då 38 år. Det är lätt att tänka sig att hon skriver om sina egna erfarenheter.
Jag tyckte mycket om Jila Mossaeds poesi. Det var lyrik med ett djup och med en svärta som verkligen berörde mig. Jag vill läsa mer av Mossaed och då läsa den. Men jag har verkligen fallit för att lyssna på poesi, speciellt om det är författaren själv som läser. De böcker som som hon läst dikter från är Vad jag saknades där (2018) Jag föder rådjuret (2015) Ett ljud som bara jag kan (2012). Jag ska ta och införskaffa en av dem och läsa!
Läs mer: Enligt O
