Maria Ernestams Brutna ben och brustna hjärtan var den första julboken jag tog mig an. Jag lyssnade på den och den läses upp av författaren själv. Boken är svensk och den första jag kommit i kontakt med som är en svensk jullit av chicklit-stuk.
Lisbeth är lärare och har flyttat från Stockholm till lilla Frillesås utan för Kungsbacka. Hon har flytt från en pojkvän som det antyds att det inte slutade väl med. I Frillesås har hon varit olyckligt kär i hästägaren Jan, men det har aldrig blivit något. Hon får problem med sitt kök och tvingas anlita en rörmokare. De tär en trevlig man som hon litar på, trots att hon inte tagit några referenser på honom. Till skolan kommer en ny idrottslärare och Lisbeth får veta att hon kommer att bli av med sina eftersom hon inte är behörig i just idrott. Rektorn och den nya idrottsläraren ska åka till S:t Anton på kurs före jul och Lisbeth blir så arg att hon ljuger om att hon åkt i juniorlandslaget i slalom. Hon får åka med till Schweiz, men för att klara lögnen måste hon låtsas att hon har brutit benet. Före resan till S:t Anton dyker exet upp och verkar vilja ha henne tillbaka.
Som ni kan läsa ovan är det en roman med många delar och vilken man den ensamstående Lisbeth ska få på slutet är långt ifrån avgjort på förhand.
Mitt omdöme enligt kriterierna för julböcker
Kvinnan: Hängiven lärare som hittat hem i ett slitet hus vid havet en bit utanför Göteborg. Hon är 38 år och barnlös med enorm barnlängtan som hon inte talar högt om. Hon kändes sympatisk och var en bra förebild. Hon är lärare och trivs bra med det och läraryrket framställs som ett bra jobb, vilket är positivt.
Mannen: Ja, vem är mannen här? Det finns flera olika alternativ och jag vill ju inte avslöja något på förhand. Ett stort plus för oförutsägbarheten här.
Intrigen: Här är det ganska många händelser som avlöser varandra och jag tyckte att det var ganska så ovisst in i det sista vilken av alla olika män hon kommer att välja. Jag tyckte om historien, men tyckte att lögnen om det brutna benet var lite överdriven. Författaren fick dock ihop det så att det funkade. Jag var lite orolig ett tag.
Rekvisita: Snötäckta skär vid havet i norra Halland och ett mysigt hus fritt från minimalism och fullt med härligt julpynt. Författaren får mig att verkligen flytta in i det gamla slitna huset vid havet. Lite soliga alptoppar får vi som en bonus.
Det obligatoriska exet: Här finns en riktig typ som inte alls verkar vara Lisbeths typ. Han känns dock tämligen trovärdig. Den enda jag kände var att det inte helt kändes som att han och Lisbeth hade kunnat vara ett par.
Feminism: Lisbeth kör sin egen stil, trots vad ex eller familj anser. Hon blir mer och mer självständig i boken och hennes lögn om det brutna benet blir en förlösare. Hon kör dessutom HD som en del av sin frigörelseprocess.
Summa summarum: Det var en bok med många olika småhistorier, många fler än dem jag skrivit om, och jag tycker att författaren lyckades väl med att få ihop allt. Den här boken var den av de mer klassiska julböckerna som var minst förutsägbar. Jag gillade det och kände mig aldrig skriven på näsan. Det blev lite hysteriskt i och med resan till Alperna, men även den sekvensen funkar.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Bokdivisionen, Enligt O, Johannas deckarhörna, Västmanländskan
2 kommentarer
Väldigt många lärare i de julböcker jag läst i år och i alla fall två av dem vill ha jobbet kvar. 😉
Författare
Ja, jag noterade det också. Var så irriterad på att läraryrket verkade vara någon plan B eller misslyckande. Gillar inte när oglammiga yrken som caféägare ska glorifieras så. inte för att det är något fel med att jobba på café, men det är nog jäkligt slitigt och inte bara att stå och verka fram några perfekta macroner.