Recension: Lucassi, Elin; Synd; 2017

När jag kom hem från Thailand hade jag fått många dedikerade böcker till mig. Elin Lucassis Synd (Kartago) var en av dem och den var jag riktigt glad över att få. Seriealbumet handlar om de sju dödssynderna.

Lucassi är både rolig och allvarlig och det är mycket igenkänning kring vardag och politik. Lucassi är mer vänster än jag och jag håller inte med om allt, men hon är inte särskilt radikal utan det mesta är saker som man som mittenväljare och feminist kan hålla med om.

Roligast är hon när hon driver med sig själv och feminismen. Då skrattar jag mest. Roligaste bilden i boken alla kategorier är denna som illustrerar dödssynden avund. Hon ser så underbart härligt missunnsam ut!

Sorgligast var hon skrev om sina egna söner. Trots all feministisk uppfostran ser de ner på tjejer. Slutsatsen blir ändå att det vore värre om de var tjejer och föraktade sig själva. Vi gör vad vi kan för att uppfostra våra barn, men det är inte lätt när samhället och omgivningen är långt ifrån feministisk. Jag hoppas aldrig att jag får uppleva detta, men jag misstänker att jag får det.

Mest igenkänning var det på denna ruta. Jag känner att just detta får symbolisera min påsk. Selma skrek i princip hela sin vakna tid och bara mamma gällde. ”Är det såhär mitt liv ska vara nu?” tänkte jag många gånger.

Det finns som sagt mycket att känna igen sig i och mycket att förfasas över och skratta åt. Jag kände dock att den inte var den riktiga fullträff som jag hoppats på. Ibland var det något politiskt som jag absolut inte höll med om eller något jag inte förstod. Men i det stora hela är ett bra och roligt seriealbum, så läs den! Min pappa tog tag i boken när jag var hemma över påsk och även han småskrattade då och då. Den behöver alltså inte bara gå hem hos 40-åriga småbarnsmorsor 😉