Som jag skrev igår i mitt introinlägg till Marina Abramović x 5, hade jag bestämt mig för att se hennes föreställning The cleaner, kosta vad det kosta ville. Eller i alla fall nästan. Jag började i onsdags. Tänkte att jag skulle se föreställningen direkt klockan två och dök upp tio i. På så sätt skulle jag kunna hinna hämta stora killen på dagis klockan fyra.
Här hamnade jag bredvid två supertrevliga människor. Jag fick höra att det var minst två och en halv timmas kö och då skulle jag inte hinna hämta Hugo så jag gav upp efter en halvtimma. Med facit i hand skulle jag stannat kvar eftersom maken ringde en kvart senare och sa att han kunde hämta. Det skulle nog inte heller tagit så lång tid att komma in. Men det visste jag inte när jag lämnade mina nyfunna vänner och promenerade in mot stan igen.
Jag gjorde ett nytt försök i går, fredag. Då fick jag gå runt hörnet för att nå slutet av kön, trots att jag var där redan kvart över ett. Men nu hade jag skidor att titta på och egentligen bara fredagsmyset att hinna hem till. Kön är en del av konstverket och efter att ha stått med lurar under nästan en timma, lättades stämningen upp och vi lärde känna varandra, precis som Abramović ville att vi skulle göra. Jag hade trevliga samtal med skådespelaren från Hornstull, läkaren från Trelleborg och coola paret från Lerum och Stenungsund (som dessutom intervjuades av finska Yle). Skådespelaren köpte te åt mig och bjöd på nötter. Coola tjejen bredde mackor och delade med sig. Med andra ord gick vi från moltigande till att dela bröd. Mycket trevligt och väldig symboliskt.
Alla sekunder av de fyra timmarna jag köade var inte lika roliga. Det kom snö och jag frös väldigt mycket. Men som tur var hade jag mina nyfunna vänner som höll platsen så att jag kunde gå in och värma mig i toakön på Moderna Museet. Att jag valde bort extratröjan jag alltid har under jackan, vinterkängorna och mössa var inte bara dumt, det var fullkomligt omdömeslöst.
Ungefär halv sex kom jag slutligen innanför alla dörrar i den avsakraliserade Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericsonhallen. Jag visste inte vad som väntade mig. Jag visste bara att vi alla var en del av konstverket och att vi kunde gå ut när vi ville.
Jag kom in och slogs av den klagande körsången och alla människor som antingen gick långsamt eller satt still. Det var en lugn upplevelse. Jag gick in i mig själv, försökte att inte tänka på sen, och bara sveptes med. Jag trodde kanske att jag skulle bli full i skratt eller känna mig obekväm, men det gjorde jag inte. Jag är dock glad att ingen visade att jag skulle lägga mig på golvet. Jag klarade inte helt att släppa allt runtomkring. Jag visste att barnen ville ha hem mig i rimlig tid. Sådant stressar mer än något annat. Men tiden där inne gav mig trots allt ett lugn.
Ingen fick ha med sig något som skulle kunna indikera tid, så jag visste inte alls vad klockan var. Jag stannade ett ganska kort tag, eftersom det var sent och jag trots allt hade barn att komma hem till. Jag var väl inne i ungefär en kvart. Trodde jag. Det var 40 minuter visade det sig. Jag förstår nu dem som kom ut efter två timmar och inte hade någon som helst aning om vad klockan var.
Det var värt fyra timmars kö, just för att jag faktiskt förstod på vilket sätt köandet hade med konstverket att göra. Jag tyckte att det var en underbar upplevelse, men jag hade kanske önskat att jag varit mer avslappnad innan och bara kunde ge mig hän åt föreställningen. Nu blev det lite väl många måsten som stod i vägen.
Jag önskar att det hade gått att behålla lugnet, men jag frös så mycket att jag småsprang iväg. Sedan tog jag en buss som jag sprang ifatt. Och så kom jag till T-centralen i rusningen. Konstrasten till föreställningen kunde inte vara större.
Såhär rödmosig var jag när jag äntligen tinat upp i vår alldeles för varma lägenhet. Jag kände mig som Lizzy Bennet som gått genom ett kargt landskap under tidig vår för att hälsa på sin sjuka syster hos Mr Bingley. Det stramar i ansiktet och jag är trött. Men det var det definitivt värt. Jag är så glad att mina vänner i kön övertalade mig att inte ge upp och åka hem när jag hörde Selma gråta i telefon med maken. Jag hann ändå hem för att natta henne.
Läs om Birgitta Rubins upplevelser i DN.
Detta inlägg är Konstverket i Marina Abramović x 5.
