Jag har läst Carina Bergfeldts bok 7 dagar kvar att leva om dödsstraffet i USA (2013). Hon har träffat den dödsdömde fången Vaughn Ross, som har just sju dagar kvar att leva. Hans historia är själva ramberättelsen i boken.
Dödsstraff är vidrigt. Som tur är håller 75% av Sveriges befolkning med om det. Riksdagens samtliga partier är mot dödsstraff. Det är en ickefråga här. Men i USA ser det annorlunda ut och till och med demokratiska politiker som Hillary Clinton och Barack Obama är för dödsstraff. Den politiska förändring som skett är att de numer försvarar sig med att det ska finnas vid särskilt grymma brott, medan för 20-30 år sedan var en demokratisk presidentkandidat tvungen att vara mer hårdnackat för. Carina Bergfeldt skriver själv ett år efter boken, 2014, att dödsstraffet kan vara på väg att avskaffas. Ekonomi verkar vara den främsta orsaken eftersom det är betydligt dyrare med dödsdömda fångar än livstidsdömda. Att dödsstraffet inte har en avskräckande effekt är ett annat argument.
Bergfeldt har fått åtskilliga hatbrev sedan boken och reportaget. Att hon beskrivit Vaughn Ross med att han ser bra ut retade gallfeber på många män. Det är klart att det inte är så bra att åka till USA och bli polare med dödsdömda och komma hem och kritisera deras domar. Men nu är det inte det Bergfeldt gör. Hon kritiserar dödsstraffet och ifrågasätter inte fångarnas skuld. Även om man i första kapitlet lätt kan tro att Bergfeldt är ute efter att få oss att tvivla på Ross skuld så kommer följande kapitel att ge en mer nyanserad bild. Det ena offrets syster är övertygad om han skuld, precis som polisen som utredde morden.
Det vi ska känna är att det faktiskt är människor av kött och blod som avrättas. Och de inte bara avrättas, de har under hela sin tid på death row inte rätt att vidröra någon annan människa. Det om något kan göra en människa galen. Om detta vittnar Anthony Graves, som satt på death row i 18 år, oskyldigt dömt för mord. Idag lever han som en fri man, men har bestående psykiska men från tiden i fängelset.
Bergfeldt skriver även om personer som arbetar i fängelset i Hunstville i Texas. Det som gjorde mig mest förbannad var fängelsedirektören som påstod sig vara mot dödsstraff, men som ändå accepterade tjänsten som innebar att han var ytterst ansvarig för alla avrättningar på fängelset. Han förklarar det med att det är staten Texas och inte han som avrättar och att han vill ge fångarna en mer human död. Jag har svårt att se att det finns något som fritar honom för att ha del i ansvaret för alla fångarnas död.
I en intervju med ett offers släktingar som varit med och bevittnat en avrättning förstår man att de ofta bär på ett hat. Ett hat som de alla tror att de kommer att bli kvitt den dagen de ser mördaren dö. Denna lättnad infinner sig sällan. Den de älskade är fortfarande borta och inget blev bättre av att mördaren dog. Här tror jag något av kärnan finns. I och med att dödsstraff finns, kan hatet frodas och människor går inte vidare förrän förövaren är död. Det kan ju ta 10-20 år innan så sker och av den tiden så har man inte gått vidare utan fortsatt hata. Det om något är ett argument mot dödsstraff. Om offrens familj stjälps i strävan efter att bli fria och lite mer lyckliga så kan man verkligen fråga sig varför det finns kvar.
Nu vill jag lägga denna obehagliga bok bakom mig, men läs den. Det är den verkligen värd!
