Denna sommars klassikerutmaning hos Lyran har inte gått helt lysande för min del, men här kommer i vilket fall bok nummer två, Jane Austens Övertalning. Det är egentligen obegripligt att jag inte läst den förrän nu.
Anne börjar närma sig trettio och är fortfarande ogift. Hon kan inte glömma sin stora kärlek, Kapten Frederick Wentworth, som hon var förlovad med åtta år tidigare. Förlovningen bröts eftersom familjen var emot äktenskapet och för att Anne genom att gifta sig med honom skulle få en längre ställning. Hon övertalades att bryta förlovningen. Nu träffar hon honom åter och kärleken har inte rostat. Anne har förändrats och är nu beredd att följa sitt hjärta, men vill han ha henne tillbaka?
Jag vet inte om det var jag, livet eller Austen, men jag tyckte att detta var lite väl segt och tradigt. Jag fångades aldrig av kärlekshistorien som jag gjort i framförallt Stolthet och fördom, men också i Förnuft och känsla och Emma. Kanske beror det på att jag inte var i rätt stämning för att läsa, eller så berodde det på att den här boken, som getts ut postumt, helt enkelt inte var tillräckligt genomarbetad. Austen är ju känd för sina kärlekshistorier där det i princip inte händer någonting, men där läsaren ändå kan fångas i berättelsen. I den här fångades jag faktiskt inte alls.
Jag är ledsen alla Austen-fans, jag gillade inte Övertalning, men jag räknar mig trots allt till en av er. Vill ni utesluta mig ur fanklubben nu?
