Den rumänska gymnasten Nadia Comaneci är en person jag varit fascinerad av mycket länge, ända sedan jag såg filmen Nadia på TV någon gång på åttiotalet. För ett tag sedan köpte jag hennes självbiografi Letters to a young gymnast och nu har jag läst den.
Nadia Comaneci berättar om sitt liv som gymnast, vad som drivit henne till framgång och hur det var att vara olympisk guldmedaljör i kommunismens Rumänien. Hennes liv var mycket händelserikt, men trots att hon vunnit OS-guld (i Montreal 1976) och fått ouppnåeliga 10 p mer än en gång, löpte hennes liv på som vanligt. Hon vann fler guld i Moskva 1980, men sedan var karriären slut. Hennes tränare hoppade av till USA 1981 och då sattes Comaneci lite i frysboxen. Hon fick ingen ersättning av staten som gick att leva på, varken under eller efter sin karriär (som exempelvis fotbollsspelare i Rumänien fick), och hon valde själv att fly till USA 1989. Hon fick upprättelse för all uppmärksamhet som förvägrats hene i hemlandet under kommunisttiden när hon återvände till Rumänien för att gifta sig. Hon blev då mottagen som en drottning. Hennes make är den fd gymnasten Bart Conner.
Boken är skrivet som ett brev, precis som titeln antyder, och det innebär att det på någon sida här och där skjuts in mening med exempelvis ”som du skrev till mig” eller ”jag vet att du vill veta”. Det formatet känns oerhört krystat och störde mig mycket. Jag funderade i början på om boken var som ett svar på alla fan-brev som Comaneci fått, men tror bara att det är skrivet till ett imaginärt fan. Boken hade fungerat bra som bara en självbiografi.
Jag blev inte heller riktigt klok på hennes sympatier. Ena stunden var allt i hennes uppväxt fantastiskt, allt var hennes egna val och bara hon har drivit sig själv till toppen. Andra stunden var Rumänien en skurkstat, hon omyndigförklarades och framförallt fick hon inte skäligt betalt för sina insatser. Jag tror att jag tillslut fick lite kläm. Hon hyser en stor lojalitet med sina tränare, som barn var livet ganska enkelt för henne och som äldre fick hon känna på diktaturens nyckfullhet. Och hennes liv i USA med tillgång till all press och bra historiska verk har gjort henne mer insiktsfull om vad som egentligen pågick när hon var aktiv. Men hon lämnar mig med några frågetecken. Förhållandet med Ceauşescus son tex. Jag antar att det varit en massa rykten här som hon inte vill skriva om, men ändå dementera. Utan bakgrundshistorien blev jag bara misstänksam.
Allt som allt var det en bra biografi som trots sin lite fåniga form var engagerande. Det var också befriande med en biografi som inte är 500 sidor lång och börjar med huvudpersonens föräldrars födelse. 170 sidor var alldeles lagom. Gymnastiken står i centrum i den här boken och det är klockren idrottslitteratur för den som älskar gymnastik.
