Ilma Rakusa är en schweizisk författare med rötter i Slovakien och flera andra länder i Östeuropa. Diktsamlingen I drömmarna mellan fälten: snö är översatt och sammanställd av Linda Östergaard och Ramús förlag.
Vid en första anblick tyckte jag att dikterna mest handlade mest om natur och miljö, något som verkligen inte faller mig i smaken när det kommer till poesi (men som tydligen belönas med nobelpriset i litteratur med jämna mellanrum). Jag upptäckte sedan att naturskildringarna ofta blandades med aktuella händelser och mer vardagliga betraktelser, något som jag gillar betydligt mer. En dikt heter exempelvis 18 april 2010 (Eyjafallajökull) och handlar om ångesten när flygen stod still under de där dagarna när askmolnet härjade. Det var en av mina favoriter.
Diktsamlingen börjar med dikter till Joseph Brodsky, men jag har inte läst honom tillräckligt mycket för att kunna bedöma styrkan i dem eller tolka dem. Det var något jag kände att jag skulle vilja göra och som ökade nyfikenheten för den nobelpristagaren. En annan fundering var om de kände varandra. Har inte kunnat hitta någon info om det, men de var ungefär jämngamla.
Det handlar mycket om tycke och smak när det kommer till lyrik och jag tyckte att många dikter var bra utan att de lämnade alltför djupa spår. Men så fanns det en och annan som berörde mig på djupet. Bokens allra sista dikt var den bästa. Den hette Dikt mot oron och här är några rader:
Klappa bladet
pussa munnen
trösta trädet
vakta munnen(…)
stuka gnället
gå längs kusten
se på havet
älska vinden
skydda barnet(…)
dröj som snön
öppna dörren
släpp in en vän(…)
börja färden
vila dig otrött
rör vid världen
Det här är den första boken av Ilma Rakusa som givits ut på Ramús förlag i år. I veckan kommer jag att recensera hennes roman I vidare vatten.
