Eftersom Liv Strömquist fick DN:s litteraturpris för Kunskapens frukt tänkte jag att jag var tvungen att läsa den. Jag fick både den och Ja till Liv med mig hem från bibblan så jag började med den (jag lider av läsa-böcker-i-kronologisk-ordning-syndromet).
För er som inte känner till mitt förhållande till Liv Strömquist rekommenderar jag att läsa detta först. Men det är inte bara för att hon gjort narr av min man som jag itne gillar henne. Hennes syn på mig som liberal feminist är också en orsak:
För att inte trötta ut alla er Liv-fans ska jag fokusera på det som var bra med Ja till Liv!. Jag gillade hennes kapitel om kulturtanter och hur det faktiskt är de som står för huvuddelen av kulturkonsumtionen samtidigt som poeter och andra smala kulturskapare gärna hånar dem. Såklart är serien Barn är kristdemokrater mitt i prick och en och annan sida med hån mot könsrollsstereotypa föräldrar fick mig att le en smula.
Så. Förutom det så var det saker som inte var så värst kul, saker som var ganska tråkiga och rena idiotier. Men innan jag säger nej till Liv lovar jag att läsa Kunskapens frukt. Jag lovar att härda ut.
1 ping
[…] Ja till Liv! av Liv Strömquist: Nej, jag gillar inte Liv Strömquists mobbingstil. Jag håller med om att Kunskapens frukt var bra, men denna gillar jag inte alls. […]